Kapitel 8

118 4 0

Kapitel 8, Denices perspektiv

Jag drog tröjan över huvudet och drog ner den till midjan. Den var lite trång men det gick idag. Jag slängde en otålig blick mot klockan som visade 11.06. Jag gick ut ur mitt rum och gick genom korridoren mot Jessies rum. Jag öppnade dörren och kikade in. Jessie sov konstigt nog fortfarande, jag stängde dörren försiktigt och gick vidare till badrummet mittemot mammas rum. Jag klev in i badrummet och borstade igenom mitt tjocka hår ett par gånger innan jag la ner den på vasken igen. Jag tog min tandborste och la tandkräm på den innan jag stoppade den i munnen och borstade tänderna så noga jag kunde. Jag sköljde munnen ett par gånger innan jag lämnade badrummet. Jag knackade lite försiktigt på mammas dörr innan jag öppnade den på glänt och tittade in. Mamma låg och sov.

-Mamma. Jag petade henne på ryggen utan reaktion.

-Mamma. Sa jag lite högre. Då vände hon på sig och tittade upp på mig.

-Hej, hjärtat. Sa hon och sträckte på sig.

-Hey, jag går ut. Måste göra en sak, okej?

-Ja, okej. Jag gick ut ur rummet och stängde dörren försiktigt efter mig. Jag tassade förbi Jessies rum och gick ner för trapporna. Jag gick ut i hallen, jag tog på mig mina vita sneakers och hängde väskan på axeln innan jag gick ut ur lägenheten. Jag stängde dörren försiktigt efter mig och gick vidare ut i den kalla augusti morgonen. Det var verkligen dött här i I Hörby och klockan var ju kvart över 11 på förmiddagen. Jag gick förbi en konstig affär mot lägenheterna bredvid. Där bodde Molly, hon var en av mina bästa vänner innan jag lämnade.

Jag öppnade porten med ett ryck och gick sedan upp mot Mollys dörr. Jag knackade försiktigt på, Molly var inte direkt någon morgonmänniska men jag antar att hon var uppe nu. Stegen innanför dörren ekade och dörren öppnades. Jag möttes av Mollys trötta min.

-Denice? Hon tittade frågande på mig innan hon såg att det verkligen var jag.

-Denice! Är de verkligen du?! Hennes ögon fylldes med tårar och hon slängde sina armar om min hals.

-Ja, jag lovar de är jag. Jag kände hur mina ögon också höll på att tåras. Hon släppte taget om mig och studerade mitt ansikte.

-Dina ögon är dem samma. Sa hon efter ett tag. Då föll en tår ner för min kind, ner på våra händer.

-Jag ska åka imorgon igen.. Sa jag efter en stunds tystnad. Det var verkligen jobbigt att behöva lämna sin bästa för London.

-Jag förstod det. Leendet på hennes läppar satt prydligt kvar.

-Hur?

-Denice, annars hade du inte kommit. Du ville säga adjö.. En tår lämnade hennes öga och rann ner på hakan och föll sedan ner på bröstet.

-Förlåt Molly. Jag kastade mina armar om henne och grät på hennes rygg. Detta var svårare än jag själv ville erkänna.

-Lova att hälsa på så ofta du kan. Jag måste gå nu.. Hon släppte mig och tittade på mig med ett litet leende som sedan försvann när hon backade tillbaks in i lägenheten. Hon stängde dörren försiktigt efter sig och jag hörde hur hon lämnade hallen.

-Jag lovar.. Viskade jag mot dörren och lät tårarna falla återigen. Jag lämnade lägenheten och gick återigen ut från porten och gick hemåt. Den kalla vinden träffade mitt ansikte som nu var blött tack vare alla tårarna..

Louis pov*

Jag drog på mig tröjan snabbt innan jag sprang ner till köket. Jag hade känt doften av pannkakor därifrån så jag bytte snabbt om och skyndade mig mer här. Det var Liam som stod och stekte pannkakorna, han gjorde alltid dem så goda och frasiga, mums! Jag satte mig ner vid bordet och tittade på när han gjorde några häftiga skills med pannkakorna.

You & MeLäs denna berättelse GRATIS!