Är vi dömda till det här?

Vakna, snälla...

●Shawns perspektiv●

Idag är dagen. Dagen hela världen får veta om Nicolea överlever eller inte. På morgonen firade vi deras födelsedag. Det verkade som alla i hela helvetet visste exakt vilka tider de tre föddes. När klockan var 11.55 svävade lyktor upp i luften med Kyles symbol. 11.57 svävade Kattas upp i luften och till sist 12.00 svävade Nicoleas upp.

Hennes mamma sa att när Nicolea föddes lyste solen i en annan färg. Hon var speciell sa vissa och andra sa att hon var fördömd. Kyle och Katta tackade folket. Skickade ut måltider till alla i hela helvetet. Så att alla kunde äta sig mätta och belåtna.

Dagen gick, vi gjorde massa aktiviteter men mina tankar lämnade inte henne på hela dagen. Hur jag än gjorde kändes saknaden starkare för varje andetag. Tänk om hon inte klarar idag. Tänk om jag förlorar henne igen. Föralltid....

○Nicoleas perspektiv○

Minnena var smärtsamma, men jag rörde inte en min. Visade inte svaghet för någonting. När jag kommer tillbaka ska jag byta allt jag har till grönt. Jag är så himla trött på rött. Det är det enda jag ser. Himlen är röd. Resten är svart.

Jag vet inte hur många dygn det gått. Men jag hoppas alla minnen är slut snart. Helt plötsligt byttes hela scenariot. Jag var inte i den dumma öknen längre, utan i en sal. Det doftade av mediciner. En maskin som kollade hjärtat hördes. Mina föräldrar stod på varsin sida av en sjukhussäng. Där låg jag.

Jag hade inte vaknat än. Sedan hördes det långa pipet när mitt hjärta stannade. Min mamma fick panik och började gråta. Jag gick fram till sängen oberörd och rörde vid sängen. "Jag ser ju bra ut död också" skämtade jag med ett leende men med sorg i ögonen.

Helt plötsligt satte mitt minnes jag upp i sängen. Hjärtat började pumpa igen. Jag var död i 2 minuter och 47 sekunder. Mina ögon öppnades helt färglösa, helt vita. Min mamma kramade om mitt andra jag och fortsatte gråta. Samma gjorde pappa.

Den andra jag började prata. "Jag kan inte se. Mamma, jag kan inte se någonting" förtvivlan hördes klart och tydligt i min röst. Jag kommer ihåg det här. Okej, såklart jag gör. Jag var där liksom.

"Asså du ser inget, men du ser bra ut, gumman lilla" fortsatte jag skämta. Jag visste att dem inte kunde höra mig ändå. Minnet fortsatte.

Läkare, doktorer, allt var det nu var strömmade in i rummet och tog tester på mig. Sprutor, blodprov, allt.

"BERÖRD ÄN?" Frågade rösten.

"Inte alls" svarade jag och började leka med en slinga av mitt hår.

"DU ÄR INGET FÖRUTOM EN UPPBLÅST JÄVEL"

"Det är inte jag som lyssnar på min egen röst hela dagarna"

"JAG ÄR MÄKTIGARE ÄN DU. JAG KOMMER GÖRA SÅ ATT DU BRYTER IHOP!"

"Om du menar att bli lika galen som du så avstår jag gärna. Jag bryter inte ihop av något alls. Kom ihåg det"

Hela rummet försvann och jag stod nu i salen.  Jag såg mig själv ligga i en säng och Shawn sitta bredvid mig. Han höll min hand och grät för sig själv. Något ändrades i min blick. Saknaden värkte i mig men jag rörde inte en min.

"JA JUSTE! GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN ELLER SKA JAG SÄGA DÖDELSEDAGEN" rösten skrattade ett hånfullt skratt. Bilden av Shawn försvann. Min födelsedag..

Jag har aldrig riktigt gillat min födelsedag. Det är ingen skillnad om man jämför den med någon annan dag. Bara en helt vanligt dag. Två fantastiska personer föddes den dagen dock. Kyle och Katta.