HALV ✔

t j u g o n i o

"Akta dina ord, far." Sa jag och tog ett djupt andetag, inte för att lugna ner mig själv- jag var förvånansvärt inte arg-, utan det var mer som en suck. "Jag gillar inte när folk förolämpar min själsfrände."

Tystnad följde efter mitt yttrande och jag tyckte mig höra någon flämta i bakgrunden. Det var Kelly.

"V-vad är.. det du säger pojk?!" utbrast Hunter och pressade samman sina tänder vilket framhävde den utstående blodådran i hans tinning.

Det rykte i min ena mungipa, ett svag leende ville tränga fram och innan jag visste ordet av det hade jag börjat tala igen.

"Det är sant, jag vet inte varför eller hur men Raelynn, en människa,- hon är min andra halva." Bara genom att prata om det fick mitt hjärta att slå snabbare och med mer kraft och alla inom de närmaste meterna kunde utan tvekan höra mina svajande hjärtslag. "Och jag tänker gå till henne just nu."

Jag tog ett steg tillbaka och skulle precis vända mig om för att gå här ifrån när far sa mitt namn.

"Xander." Andades han och käken var spänd. "Om du går nu så är du inte välkommen längre i den här flocken."

Jag rörde inte en min med däremot såg jag i ögonvrån hur mina vänner reagerade. Dillon försökte ta ett steg fram emot oss men Kelly stoppade honom i sista sekund men handen på hans armbåge och om jag någonsin fick chansen skulle jag tacka henne. Jag såg också hur Andrew leende växte men det försökte jag ignorera.

"Så du säger alltså åt mig att välja mellan min flock och mitt livs kärlek?" undrade jag och nickade fundersamt. "Du vet... det är det här som är skillnaden mellan dig och mig. Jag ser inte det här som något svart eller vitt, varför kan jag inte ha båda även om hon är en människa? Hatar du verkligen mig så mycket att du säger åt mig att bli en omega? En ensamvarg?"

"Xander, du vet vad det rätta valet är, eller hur?"

Nu gällde det, det här var stunden hela min flock hade väntat på. Hade Alfan uppfostrat sin kallhjärtade son till en allierad som aldrig skulle överge familjen eller var han en svikare? Jag visste svaret utan att ens behöva tänka över det.

"I så fall så är jag väl en omega från och med nu", sa jag och kände hur kraften utav mina ord spände luften omkring oss och ett sarkastiskt leende bröt ut i mitt ansikte när jag såg min fars min. "För vet du vad, jag har faktiskt lärt mig något vettigt från dig genom alla de här arton åren som jag har levt: att inte bli som du." Ingen vågade andas eller ens röra en muskel och det enda som hördes var vindens brus och tystnaden. "Du som inte hade någon själsfrände snodde någon annans, gjorde henne gravid bara för att tröttna och till sist ta död på henne några år efter, den kvinnan var min mamma." Min kropp hade aldrig känt sig så fri som den gjorde just nu, den förra tyngden som jag hade burit på i evigheter var plötsligt avslöjad och upplöst när jag lät min mun fortsätta. "Och du vet väl förresten att jag hatar dig va? Jag har sagt det förut men har jag någonsin berättat exakt hur mycket? För varje gång jag ser på dig får jag ont i magen av att jag är släkt men ett monster som du, att du är min pappa. Har jag ens någonsin kallat dig det? Nej det har jag inte och det är för att du inte är det och jag är inte din son, det har jag aldrig varit!"

Vid det här lagret hade jag börjat skaka av befrielse och jag kände hur bandet mellan min flock och min varg klipptes av och hela min värld förändrades för alltid. Det kändes som att jag var fri, att jag alltid hade suttit inspärrad i en cell i hela mitt liv och äntligen fick komma ut, så kändes det. Min varg kände också av det men i stället för att kura ihop av skam som många andra vargar brukade göra när de blev omvända till omega så spann han ljuvligt. Han hade också längtat efter det här.

Den mörka värld jag alltid hade sett hade börjat skifta i lysande nyanser, inte bara tack vare Raelynns påverkan utan av den här känslan med, jag kunde äntligen se färger.Jag la också märke att molnen i skyn hade skingrat sig och lät solen titta fram.

"Du kommer ångra det här", dånade Alfa Hunter men jag kunde knappt höra honom allt jag kunde koncentrera mig på var den här affekten.

"Tro mig, det kommer jag inte." Svarade jag och vände mig sedan om för att gå vidare mot mitt nya liv utan honom.

_______________________________

Jag vet knappt vad jag ska skriva här, ehh lite pinsamt att jag sa att jag skulle börja skriva regelbundet och så är jag nu här en månad senare med bara ett kapitel hehe... (Jag vet ge mig en applåd).

Nej, men ärligt, jag ska verkligen försöka avsluta den här boken innan nästa år och det börjar nu. DET RÄCKER MED SLAPPHET TACK. Jag vet faktiskt nu ungefär hur min bok kommer fortsätta, (ja, jag använder pantsing metoden när jag skriver #ostrukturerat) så vi alla får se och hoppas på det bästa!

Borde också plugga lite på ett prov som jag har i morgon och jag har inte ens börjat... men aja tack för att du läste och fortsätter att dras med en här väldigt långsamma uppdateringen!

Jag

⬇️