33 Dorestad och Utrecht

Börja om från början

Senare under dagen kom Hewald den mörke hem och återigen blev återseendets glädje stor. Hewald och Hewald bjöd dem att dela deras bostad och måltider så länge de ville samt lovade att hjälpa till att utröna om det fanns fartyg för fortsatt färd. Styrbjörn bad tillsammans med gudsmännen och förklarade att också Hreppir visade intresse för deras lära.

- Var med vid vesper i kväll, bad Hewald.

- Vågar vi verkligen visa oss inför församlingen?

- Du är redan döpt och Hreppir hedning visar god vilja.

- Ja, men jag menar om det är tillrådligt att jag visar mig mer än jag måste? Jag har fiender i staden.

- Du är olik nu; redan som styrman och sedan som träl var du långhårig och skäggfager. Renrakad och kortklippt har jag svårt att tro att du blir igenkänd, i synnerhet som du också haltar. Ju mer man ser er, desto mer vänjer man sig; men anas förstuckna män i Hewalds hem blir människorna misstänksamma. Det är bättre om ni beter er som alla andra.

Efter en enkel men god kvällsvard gick de fyra männen de få stegen till kyrkan. Hewald den ljuse ringde i klockan, den mörke ledde sången. Helgedomen var liten och fylld av folk. Styrbjörn och Hreppir trängdes med män av allehanda slag; köpmän från när och fjärran, unga och gamla samt rika och fattiga. Styrbjörn lade märke till att kvinnfolket stod på babords sida och männen på styrbords.

Hreppirs ögon stack ut som hönsägg ur sina hålor; Styrbjörn fick puffa på honom och viska att han märktes mer än lämpligt. Men sången var verkligen förunderlig och Styrbjörn var själv hänförd; Hewald och Hewald sjöng växelvis med kyrkobröder i koret; orden var på latin och han förstod bara lite. Det störde föga, ty han hade inte hört något så vackert på länge; i jämförelse med allt det onda han varit med om blev det förunderliga blott ännu vackrare. Han blundade och kände samhörighet med Gud och hans skapelse; hela han log.

Det var när man hade sjungit det avslutande benedictio och var på väg ut ur kyrkan som Styrbjörn märkte en sidorörelse bland dem som gick närmast, en krusning i folkströmmen. Han var fortfarande gripen av mässan och brydde sig inte förrän en hand strök honom över armen. När han sakta vred på huvudet såg han henne.

Klotilda gick vid hans sida. Hennes kinder var dränkta av tårar.

Flera tankar dök upp i hans huvud: Klotilda hade känt igen honom. Gick det lätt att känna igen honom? Visste flera att han var där? Var han förrådd? Var det därför som hon grät? Varför grät hon annars? Och vad brydde han sig om henne? Eller, gjorde han kanske det?

Den sista frågan dröjde sig kvar: jo, han brydde sig nog om henne. Lite. Trots hennes svek hyste han fortfarande känslor för henne; kanske inte kärlek, inte längre, inte efter det som varit. Han var heller inte dragen till henne, inte på det sätt som han hade varit förut; medlidande var nog det ord som bäst beskrev hans känsla. Det var tydligt att hon ångrade sig och sökte försoning. Inom några ögonblick hade hans hand förenat sig med hennes i ett tyst samförstånd som lovade... ja, vad? Det visste nog ingen av dem.

Hand i hand gick de ut ur kyrkan, tätt samman med det övriga folket. Ingen märkte deras beröring. Hennes hand var späd och sval, hans stor och grov. Utanför porten glesnade strömmen av människor.

- Jag måste gå, sa han lågt. Som du vet har jag ovänner.

Han kramade hennes hand och lösgjorde den försiktigt. Ingen fick märka deras förbindelse. Innan han försvann in i mörkret bad han henne att tala med Hewald eller Hewald. De skulle kunna sammanföra dem igen. Han såg henne skynda tillbaka in i kyrkan.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!