27 Åter till Tissö

Börja om från början

– Ja, hon också. Vi behöver hennes stöd, och hjälp från de makter hon står i förbindelse med.

Dörren knarrade och Harald kom in. Han gick fram till Gunn och Ginna; ansiktet vittnade om att något var illa.

– Vad har hänt?

– De är åter. Jag har fått bud från bukten; de är på väg uppför ån.

– Det tar hela dagen, då vill jag rida dem till mötes.

– Vänta, sa Ginna, ser du inte? Han vill något mer.

Harald svalde och fick ett hårt drag över munnen.

– Aesir och Bausi, började han.

– Ja? Båda kvinnorna satt raka som eldgafflar.

– De är dräpta.

Gunn lät höra ett skrik och Ginna gömde ansiktet i händerna. Harald stod kvar men sa inget. Hans vanliga rådsnarhet var som bortblåst, att trösta kvinnor kändes ovant. Han tog några steg framåt, tvekade och strök slutligen Ginna över armen. Hon satt kvar utan att röra sig; han höll om hennes axel och lät andra handen vidröra Gunns kind. Hon grep den genast och höll den hårt mot sitt bröst.

Tiden stod still; ingen yttrade ett ord.

Tystnaden bröts slutligen av liv och rörelse utanför dörren. Fartyg och folk började anlända. Visserligen hade några farit raka vägen hem, men de flesta for till Tissö för samråd och tidender; där fanns mycket att ordna upp och man räknade med att Harald skulle utlysa ting. Många kom också för att skärskåda honom; innan man svor honom trohet ville man veta vad han dugde till.

Haralds dag blev hetsig. Båtar och besättningar vällde in, alla mer eller mindre i oordning. Sårade måste vårdas, döda brännas samt utrustning och skepp återställas i brukbart skick. Bud skickades efter Eirbjorg och hennes döttrar; dessa blev snart överlupna med sysslor. Harald samlade styrmän till samråd och utlyste ting; man måste vara redo att möta svitjod om de skulle återkomma. Brandskattning lockade föga och på tal om skatt; månget arv måste skiftas efter de dräpta.

Gunn och Ginna var förlamade av sorg, oro och vrede. De hade knappt lärt känna sina män förrän de alltför tidigt rycktes bort från dem, därtill av deras egna fränder, av svitjod. Vad skulle nu hända, vem fanns kvar att ge dem skydd? Vem brydde sig om deras öden, mer än Harald? Och kunde han hävda sig? Där fanns alltid män som traktade efter makt. Och Vigr, levde han?

Frågorna var många, svaren få. En klen tröst var att de bar på varsitt barn efter Aesir och Bausi, varsin kungaättling. Men räckte det i de osäkra tider som nu väntade; att bära på Halfdans enda arvingar var måhända till och med ett hot. Fick man dem ur vägen var ätten utdöd. Då var det fritt fram för andra att härska.

Klen tröst att Nykr var död.

Dagen gick och systrarna dröjde i hallens halvdager. Ibland kom någon av gårdens kvinnor och satt med dem men ingen blev långvarig; snart stod någon i dörren och bad om hjälp.

Mot kvällen återkom Harald.

– Aesir och Bausi är här nu, ni må hälsa dem välkomna hem.

Systrarna bytte en blick, reste sig utan ett ord och följde Harald. Den lilla sträckan ner till sjön kändes som en hel dags vandring i stekande sol utan vatten.

Mot kvällen lägrade sig någon sorts lugn; uppröjningsarbetet övergick i vardagens sysslor. Överallt längs sjöstranden låg båtar, stora som små; här och var brann eldar. Män kokade mat, såg om sina blessyrer och samtalade sinsemellan, med sina döda fränder och ibland med någon av makterna. Harald förde Gunn och Ginna mot det största av skeppen, det som var Bausis. Man hade ställt i ordning båten, allt var städat och förberett för färd.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!