15 Förberedelser

Börja om från början

Även till gautjods kungar hade man skickat sändebud. Också gautjod avsåg att stanna hemma, men de hövdingar som ville var fria att utrusta skepp och bistå svitjod. Där guld och ära stod att vinna fanns frivilliga.

Därtill lovades svitjods flotta fri lejd samt ledning och lotsning.

Gisle och Geir samt deras fränder och vänner övade ständigt. Varje gryning stod man upp och kämpade till dess solen gick ned, utom då man åt, hjälpte till på gården eller rustade för utrodd. Gangulf och Olof ledde lekarna men ibland tog sig Fridbjörn och Smid-Ebbe tid att fostra Tunas ynglingar.

Man brottades med fasta och lösa tag, på land och i vatten, man övade närkamp med svärd, spjut och sköld samt avståndskamp med båge och spjut. Därtill övades styrka genom dragkamp, snabbhet med löpning samt träffsäkerhet med stenkastning. Vid kamp måste alla hålla sig inom ett hasslat område för att vänja sig vid trängsel, ty trångt var det alltid i strid, vare sig man var på land eller till sjöss. Ibland kämpade man på bryggorna; då blev den som for på hälen, eller flydde, blöt.

Bane, Bite och Grid låg obrukade; var och en måste reda sig med egna förmågor. Magi var ofta stark, men makterna var också nyckfulla; ingen vågade lita helt på runors kraft.

Efter islossningen firades segerblot; man offrade för ljusets och värmens seger över mörker och kyla. Sedan sattes båtarna i sjön. Gisle och Geir sprang många ärenden till Ed och kunde aldrig låta bli att gå ner till viken och stiga ombord på snäckan som låg förtöjd nedom hällarna. Det var den som skulle bli deras hem under sommaren. De prövade roddplatserna, kröp in under durken, kände på årorna och lyfte på ankaret.

Nu skulle de äntligen komma med i laget, få fara med de vuxna männen.

– Visst kommer vi med, sa Geir.

– Det är klart vi gör, svarade Gisle, vi duger. Har du inte märkt hur till och med Olof har svårt att värja sig?

– Visst! Hade vi övat med riktiga spjut hade han vistats i Valhall vid det här laget.

– Vi också. Men i bågskytte är det nu ingen som slår dig. Dina pilar prickar alltid rätt.

– Det har jag Gunn att tacka för; hon lärde mig rätt sinnelag. Hoppas att hon har det bra där hon är nu.

– Skall vi tro Nattfari har båda två det bra.

– Vad tror du om de andra?

– Vilka andra?

– Rörik, Radulf och de andra. Kommer de med?

– Svårt att säga. Jag hörde Gangulf och Olof prata om det häromdagen. Lika många som far med ut måste värna hembygden. Erik vill inte riskera att landet läggs öde i brist på skydd; hans bror Östen leder landvärjarna.

– Men vad tror du?

– Jag skulle gissa att några av oss måste stanna. Vem det blir vet vi inte. Men det skall inte bli jag.

– Och inte jag.

– Och inte du.

Geir grubblade när de gick tillbaka till Tuna. Tänk om han och Gisle måste dela på sig: Gisle fara ut och han bli kvar. Då skulle han hellre dö, men inte förrän han hade försökt ta sig ombord med våld eller list. Han och Gisle hade inget kvar att värna, som de andra. Visserligen var Tuna också deras hem nu, men Hersby var ödelagt.

En dag kom Ragnar från Ed och deltog i träningen. Ibland gav han råd eller rättade någon som gjorde fel, ibland stod han vid sidan och talade med Fridbjörn och Smid-Ebbe samt Olof och Gangulf.

– Vad heter han där, den store?

– Det är Ofäti-Karl, en riktig bjässe, sa Olof. Stark som två karlar.

– Men långsam; äter mycket men blir själv korpmat.

– Kanske det, men stark som sagt.

– Den då? Det syns att han tänker.

– Den andre Karl; han är lite egen, men påhittig.

– Mmm. Ett gott huvud är värt många händer. Aldrig vet man när den kloke behövs. Om det inte blir fullt får han följa med. Än den då?

– Rörik, Fridbjörns andre son.

– Han skulle kunna duga, men verkar inte helt hågad; jag tror att han tänker på annat.

– Jag också; han har huvudet fullt av Gudrun i Rodsunda.

– Den mindre är ivrigare.

– Det är Radulf, hans lillebror.

– Hur gammal?

– Sexton.

– På gränsen.

– Sant. Men han kämpar väl och har gott huvud.

– Han verkar hetsig. Till nästa utrodd har han mognat. Flickorna fredar sig frejdigt; ser du blicken där?

– Med sådana kvinnor värjer sig svitjod väl.

– Den där ser rask ut? Vem är han?

– Leif från Rodsunda, Gudruns bror. Gangulf gillar honom; de har övat mycket.

– Han kommer med.

– Gisle och Geir då?

– De duger, det trodde jag du redan visste. Men du ansvarar för dem.

Radulf blev förkrossad. Han ville verkligen med men nu skulle han i stället bli kvar hemma och ruttna när de andra rodde ut. Det hjälpte föga att Fridbjörn hade hand om vaktstyrkan och att Ofäti, Rörik och hans systrar var kvar. Radulf ville ut! Dessutom fick Geir följa med ut, tänkte han. Han duger inte ett skvatt bättre än jag, utom möjligtvis som bågskytt. Radulf kände en klump i halsen och han ville banka vett i Ragnars tjocka skalle. Men det vågade han inte.

Rörik verkade ta mycket lättare på saker och ting.

– Lugna ner dig, bror.

– Vad då lugna ner mig? Du vet mycket väl att här hemma blir det bara jobb på gården tills de andra kommer hem framemot hösten, belåtna efter sommarens äventyr, vilande på sina skatter samt ära och minnen. Den som går hemma och skrotar kommer ingen ihåg.

– Men det är väl inte så farligt. Det går fler båtar. Och du, vad minns man sedan åren har flytt? Tänk efter, vad vet du egentligen om farfar?

– Han vann ära i Gautland och på Gutland kämpade han mot en blotrese.

– Mer då?

– Det räcker väl?

– Hur mycket vet du om hans far då?

– Han byggde hallen i Tuna.

– Och hans far?

– Han bodde... um, här i Soland, eller nära i alla fall.

– Där ser du. Efter några mansåldrar bleknar minnena, utom för hjältar. Är du en hjälte?

– Ja.

– Jaså, men riktiga hjältar tar motgångar med jämnmod och bidar sin tid.

Radulf betraktade sin äldre bror med framskjuten underläpp.

– Det är det jag inte vill, det kanske inte kommer någon nästa gång. Jag vill ut! Nu! Du, du tar det lugnt bara för att du vill vara med Gudrun i Rodsunda, stammade Radulf, nu när Leif följer med ut och inte kan vakta på henne.

– Kanske det. Hon är väldigt fager. Hitta någon du också.

Radulf reste sig häftigt,rusade därifrån och stannade inte förrän han hade nått ett gott stycke frångården. Småningom lomade han tillbaka och satte sig tjurande och grubblandebland gravkullarna, för att söka tröst bland döda förfäder. Först när det blevmörkt återvände han hem, gick direkt till sängs och talade inte med någon.     

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!