Erik flackade först med blicken men snart klarnade tankarna. Mörka slingrande ljungfisken, vad var väl det annat än en orm, en drake? Dess viloläger är guldet och guldets fiende är den som skänker det frikostigt. Kan det vara jag, tänkte han, den frikostige kungen i Uppsala? Sångens vågskål, det borde vara tungan. Allfaders byte kan antingen vara einhärjarna, som kommer till Valhall, eller skaldemjödet han stal av jätten Suttung och hans dotter Gunnlöd. Det måste vara det senare, inte drar man fram einhärjare ur själens gömsle. Själens gömsle är bröstet.

– Du vill att jag, Erik, skall skalda ett stycke?

– Haha, du klarade den gåtan också. Det var en god uppvärmning, när vi ses i Valhall får vi gott om tid att skalda mera. Nu må vi ägna oss åt gillets andra gäster.

– Hur avgör vi då ordkampen? Ingen av oss har lyckats snärja den andre.

– Jag föreslår att du får seger och jag får de fallna.

– Hur vet jag att du inte säger samma till danernas kung Halfdan.

– Det vet du inte. Men jag kan säga dig att han redan njuter nattens fröjder hos Freja. Han dog nyss.

– Då ligger landet hans öppet för angrepp.

– Måhända, hans söner far i härnad i sommar.

– Vet du vart?

– Kanske det, kanske inte. Varför inte till Viken?

I en annan hall var det också muntra tag. Man lekte julglima fastän det redan var midvinter; alla som var hågade tog sig ett nappatag. Olof gjorde väl ifrån sig men hade inget annat än sin styrka att sätta emot när han kämpade mot Fridbjörn. Den räckte dock inte för seger, ty Fridbjörns förfarenhet vägde tyngre, trots att han inte var lika stark som förr.

Den som ansågs främst i glima var Gangulf, upplärd av sin far och starkare än de flesta. Det var honom som alla sist och slutligen ville mäta sig mot. Det lät sig dock inte göra, eftersom han skulle bli utsliten innan han ens hade mött hälften av kämparna i salen. Således lät man segrarna från varje brottning möta varandra, och sedan segrarna igen, två gånger om. De som slutligen vann fick mäta sig mot Gangulf. Det blev många nog, men han vann ändå varje kamp.

Ragnar hade vunnit tre gånger och mötte till sist Gangulf. Det gick för honom som för de andra; Gangulfs krokar och bragdknep var både snabba och svåra, de gick inte att avvärja. Det kändes än mer smädligt eftersom Gangulf inte ens syntes anstränga sig. Han verkade lugn och avslappnad; han andades inte mer än vanligt.

– Du segrar lätt på det sätt du vill, menade Ragnar

– Åjovars, men vissa finner jag svårare än andra. Du bjuder mer motstånd än de flesta.

– Fagert tal; du fällde mig lika fort som du fällde de andra.

– Inte riktigt, och även om det gick fort fick jag bruka sällsynta knep. Du var svår.

– Är du lika förfaren med svärd och yxa, som i glima.

– Jag skulle tro det, men det är en sak som andra borde bedöma.

– Jag tänker på din duglighet i strid. Vissa ser i dig en slumrande bärsärk.

– Nog skulle jag vilja slåss som en sådan när det verkligen behövs, men ännu har det inte blivit så.

– Frisland då? Var där inte tillfälle att ta på sig björnsärken?

– Allt gick för fort, vi fick aldrig tillfälle att värja oss; ändå dräpte vi fem.

– Det som hände i Frisland, sa Ragnar, lämnar mig ingen ro. Fanns inget annat ni kunde ha gjort?

– Vad skulle det ha varit? Pilarna stod som spön i backen och många var efter oss.

Gangulf såg plågad ut; ansiktet fick fåror, huden blev blek. Hans stora kropp sjönk ihop innan han fortsatte:

– Du skall veta att Frisland inte heller lämnar mig någon ro. Jag drömmer om Styrbjörn på nätterna. Det är glada drömmar, för han lever igen, han har aldrig dött utan har bara varit borta ett tag. Varje återseende är lika kärt.

Gangulf såg lycklig ut för ett ögonblick.

– Och sedan vaknar jag och förstår att det bara var en dröm.

– Jag känner igen det där, sa Ragnar. Det är likadant för mig.

– Undrar om det betyder något, att han är vid liv.

– Kanske. Men var i så fall? I Midgård?

– Eller på andra sidan?

– Den som lever får se.

Också den som dör.    

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!