– Hur många världar finns det, och vem bebor vilken?

– I Asgård bor asar, i Vanaheim vaner. I Muspelheim råder svår hetta, i Nifelheim evig dimma och köld, där ligger också Hel, de dödas land. Mellan Nifelheim och Muspelheim ligger Midgård, människornas boning, Utgård finns också, jättarnas land, liksom Alvheim, alvernas rike och Nidavallen, dvärgarnas domäner. Nio världar tillhopa, alla förenade av asken Yggdrasil; säg mig dess namns innebörd.

– Himmelsstöttan Ygg drasil, den förskräckliges häst. Ygg är ett av Odens många tillmälen, och drasil hans häst när han hängde där, offrad av sig själv åt sig själv. Nio nätter hängde han, djupt stungen av spjut, skarpt skådande mot marken efter runor. Med rop tog han upp dem, undfick deras hemligheter; sedan föll han ner.

– Jag vet, sa Jolnir och såg tankfull ut. Och som du vet fick han lämna sitt ena öga som pant i Mimers brunn, för att vinna visdom och vett.

– Vilka varelser bebor trädet, frågade Erik, eller vistas i dess närhet.

Jolnir verkade inte höra; han föreföll vara långt borta.

– Vem bor i Yggdrasil, frågade Erik på nytt.

Jolnir vaknade upp.

– Ormar bor där många, såväl stora som små. Vid trädets djupaste rot ligger draken Nidhögg; han gnager i nid på roten. I Yggdrasils topp sitter en jätte i örnhamn, Hräsvälg eller Likslukaren heter han, som framkallar vind och storm när han slår med vingarna. Upp och ned för stammen ränner ekorren Ratatosk, Rått-tand; den bär skymford mellan dem båda. Mellan Hräsvälgs ögon sitter en hök, Väderfalner, blekt av vinden. Mycket gnager och tär på trädet, inte endast Nidhögg. Röta råder inuti och hjortar betar av dess blad: Dain och Duneyr såväl som Duratror och Dvalin. Hjorten Eiktyrner och geten Holmdis står på Valhalls tak; de tuggar också trädets blad. Ur Holmdis spenar rinner gillesdryck; rakt ner i hallens skapkar rinner den; därur öses drycken när det är gille.

– Vilka drycker får gudarna?

– Spisöl, gammelöl, honungsmjöd och vin.

– Väl du känner trädet och dem som det bebor; lika väl som om du där har vistats.

– Måhända, svarade Jolnir dröjande. Men nu vill jag veta om du kan nämna den som rider Ymers blods häst?

– Barnlek, svarade Erik. Ymers blod är havet, dess häst är skeppet och ryttaren sjöfararen.

– Snärj mig med en svårare kenning om du kan, genmälde Jolnir.

– Sköguls skyddsmånar samlas till möte; Yngves ättling frikostigt föder sårmåsen.

– Den var inte svårare, skrattade Jolnir. Yngves ättling, det är du själv, Erik Uppsalakonung. Skögul, den högresta valkyrian, hämtar krigarna från valplatsen. Hennes skyddsmånar är sköldar, runda som månar. De samlas till möte på slagfältet. Sårmåsen är korpen som där får föda genom dina bragder.

– Det är rätt, sa Erik. Då spörjer jag dig i stället om Geirsköguls sticknålar som viner i valgrindars väder.

– Geirskögul, sa Jolnir, är en spjutkasterska bland valkyrior; hennes sticknålar som viner är spjut. Valgrindars väder betyder sköldars väder, den vind som uppstår när sköldar brukas i strid.

– Fattig på råd är du föga, sa Erik; jag tror mig inte om att snärja dig med ord, du tycks mångkunnig. Men säg mig nu en svårare kenning.

– Den mörka slingrande ljungfiskens vilolägers fiende sätter sångens vågskål i dallring; drar fram Allfaders byte ur själens gömsle.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!