– Han går med kungen; vi ser bättre när de närmar sig.

Bägge betraktade Erik och dennes sällskap.

– Undrar om det kan vara Nattfari.

– Nattfari? Det förklarar varför du, och inte jag, känner igen honom. Förresten, skulle han inte dricka jul med kung Erik?

– Jo, och han verkar ha dröjt sig kvar sedan dess. Undrar hur han har farit sedan han gästade Tuna.

– Vi frågar när han nalkas. Han är hos valländarna nu, sedan är det vi.

Nattfari föreföll märklig; Olof kände hans väsen på långt håll.

Efter att Oniding blev dräpt rådde Fridbjörn och Ragnar över Soland. Ragnar ställde upp skeppslaget och rättade in männen; pilbågar till vänster och yxor samt svärd till höger

– Bågar fram, brummade en av Eriks karlar, en kraftfull bjässe.

Alla höll upp sina bågar; Eriks män synade dem en och en.

– Pilar fram, fortsatte han.

Alla höll fram sina två koger med pilar; även dessa nagelfors noga. På samma sätt mönstrades svärd, yxor, spjut, såväl lätta kastspjut som tyngre pålstavar, samt sköldar. Ingen av soländarna saknade vapen och slapp således böter. Några blev dock ålagda att bättre bryna svärdets egg. En och annan rostfläck upptäcktes också; i dessa fall var den skamliga upptäckten straff nog. Att inte hålla sitt vapen i skick hedrade föga.

– God midvinter, hörde Olof bakom sig. Hans nackhår reste sig; rösten väckte vördnad redan innan han hade mött dess ägares blick.

– God midvinter, fick han fram.

– Du borde ha hämnd att fordra.

– Ja, det har jag. Bara jag visste vem.

– Gunn och Ginna vet.

– Vet du?

– Nog vet jag, och del i saken har jag också. Därför har Fridbjörn nu en guldring som gäld efter sin bror. Gunn och Ginna får i sinom tid bot efter sina föräldrar; till dig och dina bröder har jag dessa.

Ur manteln drog han fram sköld, spjut och svärd.

– De synes inte märkvärdiga, fortsatte han, men betrakta dem noga.

– Runor, sa Olof tankfullt efter en stunds granskning.

– Runor runt spjut-udd, svärdsegg och sköldrand. Runor som skyddar, runor som förgör. Spjutet heter Bane; han träffar alltid sitt mål. Svärdet heter Bite; den som hugger med honom vinner varje svärdskamp. Skölden heter Grid; hon skyddar mot vådliga angrepp.

– Dyrbara gåvor du ger. Men vad är din del i saken jag har mot mina föräldrars banemän?

– Låt oss säga att jag gjorde dem hågade.

– Har jag då också sak mot dig?

– Det må vara på det viset, men försök inte hämnas på mig; du kan aldrig vinna. Nöj dig med den bot jag ger. Rätt använd kommer den att skänka dig och dina bröder glädje.

– Men hur skall jag finna dem jag har sak emot? Hur skall jag finna Onidings och Helgas banemän?

– Det behöver du inte. Gunn och Ginna tar hand om den saken.

– Så sa Fridbjörn också. Hur råder du mig att göra?

– Gör det du ska. Nornorna spinner; ditt öde är utstakat.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!