Del 1: Synder försvinner inte

73 4 0

På senaste tiden har jag funderat på vad som är rätt och fel, varför vissa saker kan vara acceptabelt i vissa situationer men inte i andra. Varför vissa får men andra får inte.
Jag vet dock att det jag gjorde var fel, det är därför jag är här. I ett flammande abyss dit hoppet inte når. Där kärlek och glädje bara är ett bleknande minne.
Det var två månader sedan det hände. Det var då jag för första gången tog ett liv, ett liv från någon jag älskade. Det var inte meningen men de tomma orden kommer man inte långt med i en oförlåtande värld som denna.
Efter dess har jag dödat tills jag inte har koll på hur många liv som jag har tatt.
Långsamt har jag känt hur mina känslor har blivit svagare och svagare tills jag inte kände något. Det är därför jag är här.

2 månader tidigare

"Johan du kommer att bli sen till skolan!" Väcktes jag av tidigt på morgonen när jag hörde min mammas slumrande ord från nedervåningen. Jag vände mig sakta om för att kolla på klockan men ögonen hade svårt att vänja sig då solens skarpa ljus blända. Jag blinkade några gånger innan jag åter igen kollade upp på klockan och märkte att den redan var kvart över åtta.

Jag slängde på mig kläderna och hoppade ner för trappan och tog med mig en smörgås i handen. Jag såg mamma sittandes halvt utslagen i soffan när jag gjick förbi henne på vägen ut, troligtvis har hon druckit för mycket igen.
Det skulle inte vara något ovanligt då hon dricker en del.
Jag vände snabbt tillbaka blicken mot utgången och hoppade ut så att
dörren flög upp. Det dunsta till i backen när jag börja springa och
den starka vinden blåste så att håret fladdrade när jag sprang igenom det trånga kvarteret. Grannarna stirra på mig som vanligt även att de har sett mig springandes här flera gånger förut.

Efter runt tio minuter var jag redan framme vid skolan, dörrarna slogs upp och de andra som redan påbörjat lektionen satt och stirrade på mig.
"Det här är andra gången den här veckan du kommer sent. Jag har redan pratat med dig om det här."
Var det första magistern sa.

"Ja jag förstår magistern, förlåt magistern."

Andfådd gick jag ner och satte mig vid min plats längst ner i hörnet och såg jag två ansikten framför mig som fortfarande kollade på mig med två stora flin. Det är Fredrik och Ellen, mina så kallade bästa vänner och mina ända vänner för den delen.

"Psst, Johan du är sen." Sa Fredrik med sarkastisk röst.

"Tror du inte att jag vet?" Svarade jag tillbaka medans jag försökte att ta så lite uppmärksamhet som möjligt. Fredrik fortsatte att flina medans han vände sig sakta om för att fortsätta arbeta i häftet.

Eftersom jag var så sen så tog det inte ett lång tid innan klockan ringde för lunchrast och inom några sekunder var klassrummet tomt. Jag gick till matsalen, och ställde mig i kön. Mattanten slevade upp en stor bunt med spaghetti och hällde på lite köttfärssås. Jag tackade innan jag gick och satte mig vid ett utav de tomma borden, Fredrik och Ellen kom snabbt därpå och trängde sig in på platserna bredvid.

"Så ska ni gå på festen nästa vecka? Jag har tänkt att du kan ta med Ellen." Sa Fredrik sedan i låg stämma. Just det, klassfesten som Lukas har ordnat ihop. Han bjöd in alla i klassen även om han inte bryr sig alls om hälften av oss, dock så vet man att han bjöd in alla för att ha en ursäkt att ta med tjejerna på festen. Jag tänkte på idéen att ändå gå till festen och ta med Ellen innan jag snabbt puttade bort Fredrik som hade klängt sig fast runt mig med ena armen. "Vadå? Jag tycker att du borde försöka." Sa Fredrik som en irriterad reaktion.

Ellen tittade upp och jag blev orolig att hon hade hört vad vi diskuterade. Jag kände en klump i halsen medans jag spänt satt och vänta på vad hon skulle säga. "Vad är det ni pratar om?" Frågar Emilia undrande. Lättad vänder jag mig om och ger Emilia ett leende som svar.

Helvetet är endast en platsDär berättelser lever. Upptäck nu