Kapitel 1: Nyinflyttade

18.4K 172 18

Innan ni läser måste jag säga att Oscar är 18 & Clara 17 år i den här novellen :)

---

Claras perspektiv:

Jag öppnar dörren till mitt nya rum och ler lite. Observera lite. Mamma och pappa hade redan packat upp mina grejer, eller "mina grejer", det enda som är kvar från mitt gamla rum är sängen. Allt annat hade dom köpt nytt. Rummet var stort, anledningen till mitt leende. Väggarna var vita och allt såg bara allmänt modernt ut. Jag kanske kommer trivas här ändå..

Egentligen ville jag inte flytta. Jag älskade vårt gamla hus i Jönköping. Jag älskade alla vänner jag hade där.

Men självklart skulle mamma OCH pappa få jobb här.

Liksom hur gick det till? Inte så att dom jobbar på samma företag heller. Ugh.

Aja, jag får nog bita ihop och svälja. För här kommer jag nog spendera resten av mitt tonåriga liv.

**

"Jag tar en promenad" sa jag, bara en ursäkt till att få vara ensam.

"Åh vad bra, så lär du känna grannskapet lite bättre" sa mamma glatt. Jag log ett halvhjärtat leende samtidigt som jag tog på mig skorna. "Får jag följa med?" Frågade Theo, min 10åriga lillebror, som dock beter sig som om han är 5. "Nej" svarade jag bestämt och gick ut ur huset innan han hann svara.

Ute doftade det regn, asfalt. Det hade regnat tidigare imorse, vilket gjorde att vår bilresa hit tog längre tid. Alltså jag skämtar inte, långa bilresor med min familj måste vara det värsta som finns. Mamma och pappa pratar hela tiden. Verkligen helaaa tiden. Dom är värre än radion. Theo ska vi inte ens snacka om. Han är verkligen a pain in the ass.

Jag skakade lätt på huvudet och släppte tankarna om min ganska så onormala, men också älskade familj. *host* ibland *host*.

Jag gick med en normal takt och granskade området. Det verkar vara ganska stort. Vårt hus låg väldigt långt in, så jag fortsatte mina steg förbi alla andra hus. Som faktiskt såg ganska likadan ut. Well, här kommer jag nog gå vilse sometime.

När jag äntligen hade gått förbi alla hus så kom jag till en liten bilväg. På andra sidan av vägen fanns en busskur och framför mig fanns ännu en väg. Jag fortsatte mina steg framåt och såg en liten affär längre bort. Mysigt.

Jag hade planer på att fortsätta gå men dom ändrades snabbt då jag kände hur det börja regna smått.

Mina steg styrdes snabbt tillbaka hem.

Inte förens ett tag insåg jag hur långt jag faktiskt hade gått och snart började det regna mer. Jag suckade och skulle precis gå över bilvägen när jag hörde en bil. Jag stannade och väntade på att människan skulle köra förbi.

Men gissa vad? Den jäveln körde precis in i en vattenpöl så att allt vatten stänktes på mig. Alltså seriöst?

Snabbt stannar personen bilen och vevar ner rutan.

Jag kollar på människan som jag nu klart och tydligt ser är en kille. Han hade blont hår, hans ögon var blåa och han hade perfekta ansiktsdrag. "Ops, sorry" sa han och bet sig i läppen. Hans flin fick mig att tänka om, menar han verkligen att han är ledsen? No way. "Lugnt" sa jag och styrde mina steg förbi honom.

Jag brydde mig inte om att kolla bak även fast han såg jävligt bra ut. Men just nu kunde jag inte tänka på det. Mina kläder är dyngsura och jag ser säkert ut som en idiot.

Med snabba steg gick jag hem. När jag öppnar dörren tar jag snabbt av mig mina vattenfyllda skor och mina fötter rörde sig upp mot mitt rum.

Men precis när jag skulle ta ut torra kläder hör jag hur dörrklockan ringer nere. Det finns inte en chans att jag öppnar dörren när jag ser ut såhär, så jag bestämmer mig för att ignorera den.

Jag får hoppas att mamma eller pappa öppnar.

Men dörrklockan ringer igen.

Men seriöst?!

He's just another playerLäs denna berättelse GRATIS!