Är det såhär det känns?

Johanna kära Johanna

Det finns personer med fint utseende, som har den mest tråkiga personligheten. Det finns människor med en fin personlighet som gör att dem uppfattas mer attraktiva av samhället än vad dem kanske skulle anses vara om man bara gick förbi dem på stan. Det finns människor som går mest på utseende men det finns också de som kan se människor för den dem är. Det finns människor som utnyttjar andra för att få de dem vill ha men det finns också de som bara ger utan att ta. Människor som vill världen väl och hjälper folk av alla möjliga skäl. Det är sådana som du, världen behöver fler av dig Matilda och du ska veta att jag beundrar hur otroligt genuin du är mot andra människor, hur du vill allas bästa och bara gör vad du kan med det du har. Bara en riktig hjälte agerar så och du är och förblir min hjälte till tidens slut.

Jag blir berörd när jag läser brevet som låg på det vita skrivbordet, det står inget namn underskrivet. Jag undrar vem det kan vara som givit mig detta fina brev. Kanske jag aldrig kommer att få reda på det eller kanske personen tillkännager sig en dag?

*ring*
Jag svarar
- Hej det är Matilda!
- Hej Matilda det är Johanna jag undrade bara om du kollat in de nya fiket i stan, tänkte om du kanske skulle vilja följa med dit. Jag har hört att det är jätte fint och att dom har otroligt god kladdkaka!
- Ja absolut, kladdkaka låte super gott! Ge mig 25 minuter så ska jag bara fixa mig lite så möts vid där klockan 13.00
- Bra då ses vi då! *klick*
Jag lägger ner mobilen och tittar mig i spegeln, just nu ser jag ut som en säck potatis så tar en snabb dusch och sminkar mig lite grann. Idag väljer jag att ha en naturlig sminkning utan ögon make up, jag har eyeliner,foundation, concealer och contour. Jag tar cykeln ner till fiket och lyckas för första gången ta mig ner på 10 minuter då det vanligtvis tar 15. Jag är några minuter sen, Johanna står redan där och väntar på mig, hon har en ljusblå blus på sig, svarta jeans och kritvita Nike skor. Hon tittar upp på mig med ett leende, går fram till mig och kramar mig. Vi går in och beställer varsin kladdkaka med grädde, varsin chai latte och går sedan och sätter oss vid ett trevligt litet fyrkantigt brunt bort med vit duk och bruna stolar precis intill ett fönster.

- Var den god? Säger Johanna och tittar på mig

- Ja det tycker jag, lätt topp 10 bästa jag ätit! Säger jag med ett litet leende

- Men berätta lite om dig själv, vi känner ju inte varandra så bra än och jag skulle jätte gärna vilja veta mer.

- Ja, jag är ju väldigt intresserad av IT men annars så gillar jag att shoppa, gå på bio, spela mini golf, bowling o sådana saker.

- Intressant, vad för genre gillar du på filmer?

- Det mesta går men jag är mest för skräckfilmer faktiskt men gillar SciFi också. Dudå?
- Jag är ju mest för romantik och komedier men skräck funkar ju som en ursäkt att hålla handen! Säger Johanna och ler lite sådär finurligt.

Det blev tyst ett tag, jag förstod inte riktigt om hon flörtade eller om hon bara skämtade. Jag personligen är inte jätte bra på att märka sådant.

- Har du någon pojkvän då? Säger jag och tittar bort lite snabbt och sen tillbaka på Johanna

- Nej det har jag inte och jag är inte speciellt intresserad av killar heller.

- Vad menar du med att du inte är så intresserad?

- Jag hade en pojkvän en gång en såndär cool college kille, han var populär och alla tyckte om honom. Jag var den tjejen som de flesta såg upp till pågrund av den kille jag hade då under den tiden.

- Men var inte det ganska nice? Att liksom vara någon och få den uppmärksamheten på det sättet?

- Jo till en början var det ju det, man blev bjuden på alla fester och man var den som alla ville umgås med men samtidigt var man ju den det snackades mest skit om. Många av tjejerna var avundsjuka på mig och David som han heter. Många försökte komma mellan oss och förstöra för att dom ville åt honom och tillslut tröttnar man ju på det där. På hela den där popularitets biten, visst var det skönt att alltid få uppmärksamhet och bekräftelse men i längden så fyller det bara tomrummet en liten kort stund. När man kommer hem igen så känner man sig ju lika värdelös som innan man fick den där bekräftelsen. Jag har märkt nu i efterhand när jag och David gjort slut hur mycket bättre jag mår. Att jag kan få ha mina 3-4 kompisar och känna mig trygg i mina relationer och faktiskt veta att jag är älskad oavsett vad alla andra tycker eller tänker om mig. Jag tillför något i min familjs och i mina kompisars liv och det är jag mer än tacksam över. Det privilegiet är något jag är ärad över att få ha, att lysa upp andra människors vardag med det jag kan tillföra och ge för att sätta ett leende på någon annans läppar.

- Wow! Det är en riktigt bra självinsikt. Men hur gjorde du för att inse allt det där? För jag tänker att när du väl var där i den situationen så var det ditt liv och då ändå på något sätt ändå trivdes med att ha den rollen ellerhur?

- Det har självklart varit en lång väg hit, det är en del av uppväxten och utvecklingen att försöka hitta sin plats och sitt syfte i den här världen. Jag var liten och osäker på mig själv helt enkelt, vi spenderar så mycket tid att fokusera på om vi är snygga nog, fina nog och bra nog att vi glömmer bort vad som egentligen är viktigt. All den energin borde istället användas till att börja acceptera oss själva. Den kropp vi har är det enda permanenta "hemmet" vi kommer att ha hela livet. Det spelar ingen roll om du har lever fläckar, ärr eller bristningar. Den verkliga skönheten kommer inifrån, vårt tankesätt, hur vi behandlar andra människor och hur vi bemöter livet. Det kan kännas jätte svårt att välja bort något man är van vid, att välja bort något man upplevt i flera års tid. Men i slutändan är det värt det, man måste våga för att vinna. Släppa taget och bara lita på att allt ordnar sig, dagen du fullt ut vågar vara dig själv är den dagen du kan säga att du inte är fängslad i en roll du inte är menad att spela längre.

Jag var tyst en stund och tittade på Johanna med en fascinerad blick. Jag drack lite av min Chai latte och tänkte "den här tjejen kommer det att bli något stort av"

- Det har du helt rätt i Johanna, jag beundrar verkligen ditt tankesätt. Det är otroligt vackert och du kommer att komma så långt med den inställningen du har till livet. Jag önskar verkligen att jag hade mer av den karisma som du har.

Jag kollar på klockan och den är redan 16.00 så jag frågar Johanna om hon vill följa med hem till mig och äta middag. Johanna nickar och vi slänger muggarna och går därifrån. Väl hemma hos mig börjar vi laga fläskfilé med hasselbackspotatis. När maten var uppäten så sätter vi oss i soffan och ska titta på film.

- Du gillade inte skräckfilmer va? säger jag och tittar på Johanna som för tillfället kollar ner i mobilen.

- Nej helst inte, jag tycker att vi ska ta en komedi sånt går alltid hem

Jag går in på Netflix och ser The perks of being a wallflower dyka upp. Johanna tittar upp och säger

- Den där filmen är jätte bra! Jag såg den för ganska länge sen men kommer ihåg att den är väldigt fin.

- Vad handlar den om då?

- Jo den handlar om en kille vars bästa vän inte lever längre så han är ganska ensam. Sen skaffar han nya vänner och kärar ner sig i en tjej som har pojkvän.

- Ja värt att ge den en chans iallafall, man kan ju inte döma boken efter omslaget som man brukar säga.

Jag startar filmen och sätter mig bredvid Johanna i den grå soffan, man sjunker ner lite grann men den är mysig. Sådär lagom mjuk så man inte får ont i ryggen. Filmen börjar och någonstans mitt i så tar Johanna mig plötsligt i handen. Jag blev lite förvånad och nervös men höll kvar för att inte verka oartig. Hon flyttade närmare mig och la huvudet på min axel, jag kände en speciell känsla. Det var lite nytt och spännande, jag hade ju ändå aldrig testat att vara med någon tjej. En tjej så fin som Johanna, kunde hon verkligen vara intresserad av mig? Jag kunde inte tro det, samtidigt tänkte jag på Simon som jag ändå hade ett intresse för. Vågar jag äventyra och säga nej till Simon och prova dejta Johanna även om det skulle visa sig att jag är straight?

Plötsligt plingar det till i mobilen och jag ser att jag har fått ett sms. Jag tittar ner och ser att det är ifrån Sara. Det står såhär:

"Förlåt att jag har varit så frånvarande på senaste tiden det har inte alls varit meningen. Jag har bara inte mått så bra och i o med allt som har hänt så har jag inte vågat gå till skolan. Alla pratar om händelsen och det ger mig bara ännu mer ångest. Jag vet inte hur jag ska göra, jag vet inte hur jag ska hantera det här. Jag har stora minnesluckor från den kvällen men det börjar komma tillbaka flaskbacks mer och mer. Matilda, killen som våldtog mig går i min skola och jag vet vem det är."