Small hearts

Del 4. Försvunnen

Gårdagens händelse snurrar fortfarande vilt runt i hennes ömma huvud. Hon får ingen klar bild av vad som hände. Var allt bara en illusion? Är hon lika galen som pojken påstår? Vem var han egentligen?
De två hade bara kort sagt hejdå efter all uppståndelse och vandrat åt varsitt håll. Hon hade fått ljuga för sin pappa om såret i hennes panna. Hon sa att hon snubblade på trottoarkanten. Han hade plåstrat om henne och gett henne alvedon, sen hade hon bäddat ned sig i sängen och kollat på film.
Hon har inte kunnat sova. Hela natten har hon legat vaken och spelat upp samma scenario i huvudet. Hon kan bara inte släppa det, allt var så underligt och inget gick ihop. Den natten sov hon inte en blund.
Skoldagen som följde var rent av kaosartad. Det tog inte många lektioner innan hon befann sig på rektorns kontor där hon blev utskälld över att ha sovit på svenska lektionen och sedan inte kunnat svara på en enda fråga.

Hon suckar, andas in den fuktiga luften genom näsan och blåser sedan ut den genom munnen. Hon ser på när molnet av ånga reser sig mot skyn och försvinner ut i tomma intet.
Bussen var sen som vanligt. Hon står i den lilla busskuren tillsammans med en tant som röker. Hon sneglar på henne och försöker härma röken som tanten gång på gång blåser ut, men den blir aldrig lika bra. Hon ger upp när hon ser den röda bussen komma runt hörnet. Hon drar ut händerna ur fickorna och plockar fram busskortet hon hämtade i receptionen dagen efter sommarlovet när hon började 9:an. Den blåa färgen har bleknat och plasten i ena hörnet har lossnat.

Vattnet skvätter när bussen kör in i den lilla fliken vid sidan av den tunna vägen. Hon kliver in genom dörren och känner hur värmen slår emot hennes kalla kinder. Hon tar av sig mössan och vantarna och sätter sig på en ledig rad lite längre bak. Det är sällan det är fler än 5 personer på denna buss, det är inte många som ska såhär långt ut på landet.
Resan brukar ta mellan 10-15 min. Hon har lärt sig utantill att Eklidsgläntan kommer efter Yrrgården. Hon trycker vant på stoppknappen och kliver ut genom dörrarna och ut i kylan igen.

Lukten av häst sprider sig i luften när hon går över det sista backkrönet. Hon ler när hon skymtar stallets stora hagar, fyllda med små ponnier. Hon snabbar omedvetet på steget en aning. När hon når slutet av backen börjar hon springa mot det lilla röda stallet med vita lister. Hon går andfådd in genom dörrarna som står på vid gavel och ställer sig framför den stora whiteboard-tavlan. Hon letar efter sitt namn på tavlan och finner det bredvid Prince. Hon som alltid brukar rida Skye? Hon ser sig omkring och söker med blicken efter Hedvig eller någon annan som man kan fråga. Skumt, tänker hon.

Skye var ett gammalt Connemara-sto på 22 år, men med ett 2-årings psyke. Hon hade varit en framgångsrik tävlingsponny inom hoppning när hon var yngre, hoppat banor på upp till MSVA. Vacker var hon också, helt vit med blåa ögon, "En riktig sagoponny" enligt Hedvig, tanten som äger stallet.
Nu för tiden lunkar hon och Cora mest runt i skogen och tar promenader över stubbåkern. Då och då tar de ett litet språng över någon stock och i dom stunderna kan man verkligen se de sprakande gnistorna i Skye's isblåa ögon.

Cora ser sig omkring igen men ser ingen och antar istället att ingen annan kommit än. Hon tittar in i varje box hon passerar i sökandet efter Hedvig. Alla hästar tittar nyfiket ut genom gallerluckan med spetsade öron när hon kommer gående genom stallgången. Hon småler och ger Prince en klapp på halsen när hon passerar hans box. Problemet var inte att hon inte gillade Prince, för det gjorde hon, men Skye var hennes favorit. De två hade hållit ihop sen Skye först kom till stallet när Cora var 7, nu fyller hon snart 16.
Leendet försvinner snabbt och ersätts av en tom blick när hon kommer fram tills Skye's box, som är helt tom.