Tidsresenärerna (Bok 1)

Kapitel 14 In the dream you will find the truth

Jag vänder mig om och stirrar ut över åkrarna. Tusen tankar snurrar i huvudet men innerst inne är jag inte överraskad. Naturligtvis vill de ha vad jag har, naturligtvis är jag inte värdig och naturligtvis tycker de det. De är bara för snälla för att faktiskt berätta för mig vilken svag och patetisk person jag verkligen är.

-Vad vill du mig? Jag vänder mig om och spänner ögonen i Morgana. Patetisk och svag är jag kanske men det finns ingen anledning att låta henne veta det. Med nerver av stål klistrar jag på mitt hemliga vapen, min känslokalla sida. En av de positiva sidorna med att ha blivit utsatt för psykologisk terror är att jag har blivit en mästare på att dölja mina känslor. Än så länge har jag inte mött någon som inte ryser till när jag blir känslokall och om jag någonsin ska ha övertaget är det nu.

-Vem har sagt att det är dig jag vill ha, svarar hon och skrattar, är du verkligen så självupptagen att du inte inser att det kanske finns någonting annat jag vill ha.

-Och vad är det?

Hon går rakt fram till mig, stirrar mig rakt in i ögonen och viskar sedan i mitt öra;

-Hämnd!

Jag kastar mig upp ur sängen. Min puls slår hårt och svetten rinner. Aldrig har en dröm känts så verklig. Men jag pustar ut och lägger mig ner igen. Mina lakan är klibbiga av svett och jag känner mig både smutsig och varm. Med ett stön sparkar jag av mig mina lakan men ångrar mig så snart den kalla morgonluften träffar min hud.

Hindrande drar jag på mig dem igen och suckar tungt. Herregud vad jag hatar detta. Att inte ha kontroll över mina egna känslor eller tankar. Att drömma betyder att jag måste fokusera på all den skit som min helgalna hjärna bestämmer sig för att slänga på mig.

Men en sak bekymmrar mig. Morgana fanns i min dröm. Hon såg så verkligt ut och det får mig att fundera på om det verkligen bara var en dröm eller om det var någonting mer. Kan hon ha tagit sig in i mitt huvud? Är det ens möjligt? Och varför skulle hon göra det? Om det hon sa i drömmen var sann är jag inte ens viktig för henne. Det är inte mig hon vill åt men varför skulle då hon lägga ned tid och energi på att kontakta mig?

Jag skakar på huvudet. Alla dessa frågor gör mig nervös och illa tillmods. Just nu är allting så komplicerat att jag varken vet ut eller in. Men en sak är jag dock övertygad om. Morgana tog sig in i mitt huvud inatt för att hon ville åt något. Frågan är bara om hon fann det.

Jag kan se morgonljuset träda in i rummet. Det är morgon nu, en ny dag. Minnet av Arthur får mig att rysa till av behag samtidigt som mitt redan dåliga samvete värker i bröstet.  Hur kunde jag göra det? Hur kunde jag låta det ske? Frustrerat reser jag mig ur sängen och börjar vanka av och an i rummet.

Det finns ingen ekvation i vilket detta kan lösa sig  för oss. Jag kan aldrig få honom. Han är redan någon annans och det svider att veta det. Men det som svider ännu mer är vetskapen att min bästa vän fortfarande är arg på mig. Inte för att jag någonsin kommer att förstå varför hon blev så arg. Jag gjorde allt jag kunde för att hjälpa henne hem men det hjälpte inte. Istället behandlar hon mig som om jag vore kriminell och som om jag inte alls brydde mig om henne. Kankse om jag visste varför Morgana var ute efter henne, då kanske jag skulle kunna få reda på hur jag skulle kunna lösa allt. dessutom är den gåtan mycket lättare att fokusera på än att sitta här och tråna efter män jag aldrig kommer att ha.

Snabbt klär jag på mig, bäddar sängen och lämnar rummet. Korridoren är kall och tom. Jag undrar vilken tid det är för ingen tycks vara vaken. Borde jag väcka de andra? Eller kommer de också att missförstå mina motiv? Jag skulle kunna väcka Jack men risken finns att han helt missförstår situationen och tror någonting om mig som jag inte vill. Men jag vill ha honom med mig. Jag vill ha någon att bolla ideer med och han är ett utmärkt bollplank. Kanske om jag tydligt säger åt honom vad som gäller så kanske han inte missförstår. Det är åtminstone värt ett försök.