Kapitel 4

21 3 0


04.55 : 14/11

Lucy hade börjat vänja sig vid sirenens gälla läte och skruvade bara irriterat på sig när den väckte henne efter en sömnlös natt. Drue hade hela tiden vridit på sig och ibland gnytt eller pratat rätt ut. Lucy hade aldrig hört någon prata i sömnen och det skrämde henne rejält, ögongloberna var vita och stora, såg nästan ut att rulla runt och sen bara slocknade hon igen.

Mer tid till sängs fick inte Lucy och hon satte sig upp. Det sved till rejält i ryggen. Såren efter piskan hade inte blivit bättre och var nu röda och mer svullna. Irriterat tänkte hon på de brutala vakterna som hela tiden torterade barnen på lägret. Hur kunde de leva med det på samvetet? Metodiskt hoppade hon i overallen, sköljde munnen, uträttade sina behov och förde händerna mot huvudet, letade efter det icke befintliga trassliga håret att reda ut. Än en gång påmind om ställets brutalitet gick Lucy med en suck ut i ledet och hittade med Drue resten av deras arbetsgrupp. Hon hade aldrig ätit frukosten tidigare och nu i efterhand hade det varit ett klokt beslut. Kort sagt, maten var vidrig. Oätbar. Ironi flödade genom tankarna när hon tryckte ner det sista och skrapade skålen ren. Lucy åt för överlevnad, men vilken egentligen? Vad var poängen i det hela? Hon skulle ju ändå dö om mindre än 2 månader.

"Se inte så dyster ut. Du har en fin dag framför dig", sade Raphaël i ett dåligt försök att muntra upp henne. Lucy blängde på honom och sköt undan skålen. Samtidigt tjöt sirenen och de ställde sig upp och blev räknade. Sen följde Lucy ledet och de gick bara i 15 minuter innan första stoppet.

"Så idag ska vår grupp ta alla de här säckarna till en container som ligger ungefär 3 km bort. Jag vill se hårdare arbete än igår. Vi ska inte vara sist tillbaka." Med de orden satte gruppen igång och Lucy tog upp två säckar och slängde de över axeln. Raphaël nickade uppmuntrade och Lucy, liksom de andra, gick med bestämda och snabba steg sträckan mot målet. De första två kilometerna var lätta. Sen övergick den stelnade jorden i sand och fötterna sjönk hela tiden ner. Axlarna värkte och ryggen protesterade. Varje gång steg hon tog studsade en av säckarna plågsamt mot ett av såren på ryggen. Lucy tänkte dystert på den hårda metallbrädan som väntade henne ikväll. Hon var tvungen att få tag på en ny madrass.

De kom fram, dumpade säckarna och gick tillbaka igen. Krafterna som funnits i början var borta. För varje säck som lyftes upp väntade en ny undertill och högen verkade aldrig ta slut. Det hade började skymma när Lucy äntligen såg det sista lagret plockas bort och de gick med trötta steg den sista sträckan. Hon skulle precis gå på sandpartiet när någon skrek, "halt!"

Lucy stannade tvärt och satte ner säcken. Någon gick mot dem och när personen kom närmare såg Lucy att det var tjejen som snott hennes madrass. Hon hade en svart overall på sig och spatserade självsäkert fram och tillbaka framför den nervöst uppradade gruppen. Efter en stund stannade hon upp, gick närmare och ställde sig rakt framför Lucy. Tillräckligt nära att Lucy kunde tyda de små bokstäverna på bröstet där namnet Alix stod inpräntat. Alix såg henne i ögonen och de gnistrade elakt till. Det här bådar inte gott, hann Lucy inse innan tjejen tog tag i henne säckar och hällde ut allt på marken.

"Det här är inte acceptabelt. Allt innehåll i säckarna ska transporteras till containern. Du skulle ha knutigt dem bättre. Du får plocka upp allting och ser jag så mycket som en smula av den här sörjan på marken i morgon får du straffarbete i en månad."

"Det var inte mitt fel", protesterade Lucy ilsket. Alix höjde på ögonbrynen och killen bredvid Lucy trampade henne på foten. Det här var ingen match som gick att vinna. Rasande, men framförallt förnedrat, satte sig Lucy och tog med händerna upp den klibbiga sörjan blandat med massa trasor och skräp i säckarna.

FlyktenWhere stories live. Discover now