Kapitel 3

26 3 8

04.55 : 14/11

Ett ilande ljud från sirener fick Lucy att tvärt slå upp ögonen. Hon såg sig omkring och försökte komma på vart hon befann sig. En hård säng av metall, ovanpå en likadan och till höger och vänster var det ännu fler sängar staplade på varandra. Ungdomar började överallt klä på sig overaller av olika färger, de flesta var gråa, en del blåa och några gula.

Gårdagen kom tillbaka till Lucy och hon mindes smärtan och förnedringen i duscharna. Vad hade de gjort med henne? Nya kläder, ett par gråa shorts och ett vitt linne var hon iklädd. Men någonting var väldigt märkligt. Lucy drog trevande fingrarna genom håret. Håret! Förskräckt lyfte hon bägge händerna och förde dem mot skallen. Den var helt kal, allt var bortrakat. Lucy fylldes med ett märkligt lugn och reste sig upp. Ingenting spelar längre någon roll här, intalade hon sig själv. 

På sängkanten låg en grå overall och Lucy slängde av sig täcket och tog den på sig. Varje rörelse var en plåga efter piskrappen igår och Lucy flämtade till då hon hörde en ljudlig snarkning. Alla andra hade redan gått. Hon hörde snarkningen igen och kollade upp. Där, i sängen ovanför Lucy, låg den lilla flickan från igår. Hennes kolsvarta hår var liksom Lucys borta.

"Vakna", viskade Lucy och knuffade till henne. Hon möttes av en grymtning och snarkningarna fortsatte. Lucy suckade och började skaka henne allt mer. Den enda reaktionen hon fick var en rullning till andra sidan och flickan fortsatte sova. Hon var värre än brorsan! Och det sade inte lite...

Det slutade med att Lucy kittlade henne under fötterna, skrek i örat och drog av täcket. Sen satte hon sig äntligen upp. "Vad gör du?" skrek tjejen och försökte gripa tag i täcket men Lucy hade slängt ner det på golvet.

"Vi är sena, kom nu", svarade Lucy otåligt.

Hon satt en stund och såg sig förvirrat omkring, tog sig för ansiktet och håret. Det självsäkra och trotsiga Lucy sett igår var som bortblåst och hon hade lust att gå fram och krama den lilla flickan, säga att allt skulle bli bra. Men det skulle det inte och något sade Lucy att tjejen inte skulle uppskatta en kram.

Några minuter senare var de iförda varsin grå overall, sängarna var bäddade och de gick ut i korridoren. Där stod en vakt och stirrade tomt ut i luften. Han reagerade inte och de fortsatte springa längs korridoren. Tillslut kom de fram till en järndörr som stod på vid gavel. Lucy kikade in och såg alla barnen på arkas sitta och äta sin frukost. Det var inget muntert småprat utan de flesta satt dystert och slevade i sig någon slimeliknande vätska eller gröt. Vad man nu ville kalla det.

De skulle precis gå in och sätta sig när samma tjut som väckt Lucy imorse ljöd och alla reste sig upp. Det formades 4 led, ett med svarta overaller, ett med blåa, gula och det absolut största, med gråa. Lucy sprang med flickan tätt i häl och ställde sig bland de gråa.

En av vakterna kom mot deras led. "Dela upp er i arbetsgrupperna", sade han. Alla löd och snart stod där flera mindre grupper med kanske 30 personer i varje. Lucy stod osäkert i mitten och tänkte ansluta sig till närmsta grupp när vakten röt: "Halt!"

Han kom gående mot henne och de andra fem som kommit igår. "Ni går dit", sade han och pekade mot en liten grupp i hörnet.

Sen fick alla i grått och gult gå utåt. Lucy följde smått haltande sin grupp till kanten av det inhägnade området. Det hade inte på långa vägar sett så stort ut igår. Nu gick de i 30 minuter innan det var dags att börja arbeta. Två personer längst fram hade burit på en väska som de nu öppnade. Den var fylld med spadar och alla flög fram för att få tag i en av de bästa. Lucy var seg och fick en med söndrigt handtag. "Vi ska gräva tre hål var. För att vara godkända ska den här staven få plats både på längden och bredden i alla tre hål. Sen ska de fyllas med det skrot som finns vid stängslet och täckas för igen. Ingen i gruppen får gå härifrån förrän alla är färdiga", sade en av killarna som gått längst fram och spände blicken i var och en av gänget. Lucy svalde och såg på sin spade. Tre hål i den storleken skulle ta timmar att gräva.

FlyktenWhere stories live. Discover now