Kapitel 2

23 3 4


06.55 : 13/11

"217 - framåt"

Ett klickande ljud följdes av ståldörrar som svingas upp. Lucy knuffades framåt. Hennes ben protesterade vilt och varje steg var en plåga. Trots det fortsatte hon. En fot, sen nästa och nästa. Bara några meter till. Hon var inte svag. Det skulle gå. För hennes mamma skulle hon klara det här. En sekund till, sen en minut och denna mardröm skulle upphöra.

Men det gjorde den aldrig. Istället öppnades en ny dörr och dagsljuset bländade Lucy. Hon föll ner på alla fyra och förde läpparna mot marken. Den var torr och sprucken, liksom hennes läppar. Håret föll ner och hon förde tillbaka det bakom örat och lyfte huvudet. Det stod någon där borta. Eller inte någon, några. En hel hop människor. De var tysta och alla stirrade på henne. En hård spark kastade Lucy framåt och klungan brakade till liv. De skrek och protesterade. De var där och kämpade för henne. Var det ens lönt? Presidenten hade bestämt sig. Hon skulle dö.

Någon drog upp henne på fötter igen men bristen på mat och vatten hade lämnat sina spår. Lucys ben bar henne inte längre. Istället gjorde någon annan det och när Lucy såg folket försvinna bakom sig stannade de tvärt. Någon röt, "Skjut henne om han inte backar."

"Nej! Ni kan inte göra så här. Hon är inte sexton. Det är förbjudet. Snälla!"

Det var Oliver. Hennes bror. Lucy såg honom nu. Han satt på knä och tårarna rann nerför hans smutsiga kinder. Det annars perfekta blonda håret låg i smutsiga stripor, huller om buller på huvudet. Stora säckar markerade ögonen och hans röst brast gång på gång. Var stark, ville hon säga. Men det gick inte. Halsen brann och ögonlocken blev allt tyngre. Det sista hon hörde innan krafterna helt lämnade Lucys kropp var en sliskig vidrig röst hon sent skulle glömma:

"Oroa er inte, mr Conner, hon ska inte dö. Vi tar henne till arkas."

*

"Vi tar henne till arkas."

Orden fortsatte eka i Lucys huvud. Till och med döden hade varit bättre än fängelset. Eller fängelse var det inte, mer som ett arbetarläger. Någonting Lucy som liten fått höra skräckhistorier om i skolan. Det var dit de värsta av de värsta skickades. Stridsfångar från andra länder, barn arresterade för våldtäkt, kidnappningar och mord och de värsta, förrädarna. Numera det Lucy tillhörde. Ingen var äldre än sexton för alla som begått de brotten och var så gamla blev avrättade på fläcken.

"Vi landar om 5. Håll ett extra öga på enhet 217 och ta dem sen till duscharna."

Lucy slog upp ögonen. Hon låg fastbunden till marken och remmarna skar in i hennes hud. Ansiktet var tryckt ner mot golvet så hon såg inte mycket. Men hon verkade vara i ett eget rum, ingen rörde sig intill henne och rösten som talat hade verkat avlägsen. Det enda som hördes var mullrandet från motorn. De var i ett plan. Och snart skulle Lucy stiga av och gå in i arkas. Kroppen började skaka okontrollerat vid tanken på stället. Det kan inte vara så illa, tänkte hon för att lugna sig. Det var bara historier för att skrämma oss. På riktigt behandlar de inte barnen på det sättet.

Dörrarna svängde upp och tunga metallskor gick mot Lucy. Hon svalde nervöst. Remmarna lossades och hon sträckte lättat ut vristerna bara för att få händerna bundna igen. Ögonen tårades av repet som tryckte in i den redan uppfläkta huden. "217, framåt", sade mannen med stålskolrna. Hans röst var opersonlig och kall. Lucy antog att man var tvungen att vara på det sättet för att jobba på ett ställe som arkas.

En knuff i ryggen fick henne att stappla framåt. De gick in i ett större rum där fem personer stod på rad och väntade. Tre pojkar och två flickor. Alla stod kutryggade, med trasiga kläder och uppskrapad hy. Ganska lika Lucy, om inte värre. En av tjejerna såg knappt ut att ha fyllt tolv, de andra var åtminstone i Lucys ålder. Den lilla tjejen stod däremot och såg framåt med en bestämd blick, långa flätor hängde över ryggen och trots ett blått öga och blodstänk här och var i trasorna hon var klädd i, såg hon inte det minsta rädd ut. Snarare trotsig. Lucy sänkte blicken när tjejen började blänga argt på henne, som för att säga: "vad glor du på?"

På led trädde de ut och vad Lucy såg fick henne att vilja vända om och springa raka vägen in i det lilla flygplanet igen. Där var hundratals barn som stod och slet. En del magar hade svullnat upp av svält och kinderna var insjunkna. Hennes egen hunger var som bortblåst.

Några stod med en spade i handen och grävde stora hål. Andra satt och byggde upp en gigantisk tegelmur och en tredje grupp gick runt och städade eller målade. Lucy såg en pojke som såg ut att vara runt fjorton år tappa sin spade och falla ner på marken. Genast for det fram två beväpnade vakter och gav honom sparkar och slag. Pojken stod och hulkade en stund, böjde sig ner och gjorde armhävningar, och fortsatte sedan med sitt arbete. Lucy undrade vad de egentligen grävde för.

Runt gården var det dubbla stängsel med taggtråd över och det sträckte sig säkert 15 meter upp i luften. Lucys blick skannade inhägnaden ännu noggrannare och såg en del pyttesmå kameror sitta monterade på stolparna. Hon antog att hela stället var kameraövervakat, annars hade där säkert varit fler vakter ute. Inte för att de var få, men i förhållande till barnen borde ett uppror varit möjligt annars.

De fortsatte gå på led genom alla slavande ungdomar som inte ens höjde blicken. Deras ansikten var helt blanka, tömda på allt liv. Lucy rös till och var tvungen att kolla på något annat. Hon såg byggnaden framför dem. Det var en kal, grå, plåtbyggnad helt utan fönster. Alla fängelser hon sett på bild hade haft de där klassiska fönstrena med stålstänger utanpå. Men detta är inget fängelse, påminde hon sig själv, utan en tortyrkammare.

Inne i plåtbåset var det beckmörkt. Efter en liten stund började en lampa fladdra och sen badade rummet i ett svagt ljus. Där fanns några pallar uppradade och fem duschar. En av vakterna ställde sig framför dem.

"Av med kläderna och ställ er under duscharna."

Han backade några steg igen. Lucy såg till höger och vänster om sig. Flickan med de långa flätorna rörde inte en min och stod helt stilla. En av pojkarna som stod till höger om henne började ta av sig tröjan. Lucy totalvägrade. Aldrig skulle hon klä av sig spritt språngande naken framför de här människorna.

När bara en pojke gjorde någon ansats för att ta av sig kläderna gick vakten fram igen. Han såg på dem och tog fram en piska. Den ven genom luften och träffade flättjejen hårt över ansiktet. Hon föll ihop på marken och Lucy böjde sig ner för att hjälpa henne upp. Hon kom inte långt innan en brännande smärta högg till i hennes egna ansikte. Lucy vacklade till och kände försiktigt med fingrarna längs kinden. Hon hade haft tur, vakten hade inte fått till en bra träff och piskan hade bara snuddat vid i kanten.

"Klä av er nu, här får ni bara en chans."

Lucy bet sig bestämt i kinden och höll huvudet högt. De tre killarna stod nu nakna bredvid henne och hon rodnade lite då hon såg på dem. Men vid sidan om hade den yngre flickan rest sig upp och stod blickstilla. Vaktens blick mörknade och han tog tre snabba steg mot dem. Han anropade något i en radio och gav sig sedan på dem. Lucy höll tillbaka ett skrik då piskrappen regnade över henne, ett efter ett tills knäna gav vika och hon föll handlöst mot marken. Hela kroppen brann och Lucy kunde inte röra en fena.

"Hoppas ni lär er något av det här", sade den kyliga rösten som vakat över Lucy på planet. Hon rös till vid tanken på honom och trots att varje muskel skrek i protest, vrålade Lucy allt hon kunde och slet med näbbar och klor då den äckliga mannen började slita av Lucy hennes kläder. Men hon var inte tillräckligt stark och snart låg hon i en hög och kunde inte längre hindra tårarna som rann längs kinderna. Lucy skulle inte överleva. Hon ville hem, till sin mor, far och bror. Till tryggheten och det tråkiga lugnet. Men en liten hand fylld med allt det hon saknade så mycket, hopp, kärlek och trygghet, fann sin plats i Lucys och hon kramade den hårt för snart skulle världen fortsätta rasa samman. 

Det är inte jättelånga kapitel men jag känner ändå att en hel del spänning och hemskheter får plats. Jag hoppas ni gillar det. 

FlyktenWhere stories live. Discover now