Väl framme vid sjukhuset såg Lucy att det var full kalabalik där. Någonting måste definitivt gått snett. Flera svarta polisbilar stod parkerade och gul avspärrningstejp satt runt hela byggnaden. Det var ett perfekt tillfälle att smyga in obemärkt. Den svarta rånarluvan hon använt så flitigt under perioden Lucy varit medlem i flash plockade hon fram från sin ficka. Tyget kliade lite mot hennes bara hud och andetagen blev snabbt varma och blötte ner materialet. Ändå kände hon sig mer alert och vaken än på länge. Lucy hade verkligen saknat känslan av dumdristiga äventyr.

Obemärkt smög hon in i sjukhuset och strök tyst som en mus förbi i de gråa, dystra korridorerna. Jasmine hade repeterat rutten högt tillräckligt många gånger för att den också skulle sitta inpräntad i Lucys huvud. Det dröjde inte länge förrän hon kom fram till en korridor fullpackad med folk. Flera arga röster skrek, som om någonting gått fel. Lucy såg sig omkring, här kunde hon inte komma fram. Istället vek hon av till höger och försökte minnas plan B. Det fanns en annan väg till förrådet.

Efter en liten stund hittade Lucy bakvägen. Dessvärre var också den blockerad och två män stod och vaktade dörren. Om de bara kunde bli distraherade för någon minut. Hon såg sig omkring. Rakt ovanför huvudet satt en liten rund knapp, det såg ut att vara brandlarmet. Lucy tog en pall, klättrade upp och tryckte prövande på den.

Hela byggnaden exploderade i ett tyst pipande. Det var öronbedövande och Lucy trodde hon skulle svimma. Vakterna rusade ut och trots att varenda del i hennes kropp skrek åt Lucy att göra likadant öppnade hon förrådet, tog tag i en stor låda sprutor och stack. Hon sprang för livet och slutade inte förrän rebellernas högkvarter låg rakt framför henne.

Med andan i halsen och pipet kvar i öronen bankade hon hårt på dörren. En tjej öppnade och bad henne vänta där. Snart kom Kian springande och hans öron var väldigt röda. Det fick henne att börja skratta men Lucy tryckte ner det. Inte läge.

"Vad har du gjort? Var det så svårt att bara gå hem?" fräste han och blängde surt på henne. Sen föll blicken över kartongen i Lucys famn. Kian öppnade munnen som för att säga något och stängde den igen. Det var nog inte ofta som ledarren för flash stod mållös.

"Varsågod", sade Lucy och räckte honom lådan. "Vad har ni gjort av mamma?"

"Vad menar du?"

"Hon var inte på sjukhuset. Det var bara massa män i uniform och kostym."

Kian stod tyst en stund. Lucy funderade också, om Jasmine inte var fångad av myndigheten, vart var hon då?

"Jag vet inte var Jasmine är. Men jag lovar, vi ska hitta henne."

Han höll hennes blick länge, för länge. Hon tittade generat ner. "Okej, tack."

Kian nickade. "Du kanske borde gå nu. Om exakt sju minuter börjar ceremonin."

"Vilken, ceremo.... Oh shit!"

Lucys ögon blev stora som bowlingklot när hon insåg. Om sju minuter skulle hon bli tilldelad yrket hon skulle ha för resten av livet. Kom man för sent stängdes portarna, inte bara bokstavligen utan alla vägar stängdes för dig.

Det stod en cykel parkerade utanför ingången och Lucy började trampa för allt hon var värd genom de gamla kvarteren. Överallt hoppade folk förskräckt undan då hon for fram. Bilar tvärnitade och tutade, två cyklister körde omkull och när det bara var ett kvarter kvar kände Lucy till sin förfäran marken försvinna under henne.

Hon voltade av cykeln och landade smärtsamt på högra sidan. Det brände till i ansiktet och på handflatorna. Det här skulle inte se snyggt ut. Aja, shit happens, 2 minuter kvar! Cykeln var som bortblåst och Lucy sprang allt vad hon kunde mot dörrarna. Med andan i halsen föll hon in i aulan exakt samma stund som ingången smälldes igen. Alla elever i hennes årskurs vände sig mot henne, några fnittrade och pekade, andra skakade på huvudet, men de allra flesta stod mest och trampade nervöst på stället.

Båda hennes föräldrar hade blivit valda till "fina" yrken och Lucys bror Oliver var inte mycket sämre då han pluggade modern arkitektur. Vad som väntade Lucy hade hon absolut ingen aning om, det kunde vara städare, något byråkratiskt trams eller vad fasiken som helst.

Som sist att anmäla sig, var hon också sist att ta emot sitt yrke. Plats efter plats delades ut. När hon äntligen ropades upp på scenen blev Lucy med ens medveten om sitt utseende. Pannan var klibbig i blod och kläderna söndertrasade. Hennes mamma skulle ha mördat henne.

"Lucy Conner", repeterade kvinnan vid mikrofonen otåligt och Lucy klev upp på podiet. Hon väntade spänt och efter vad som kändes som en evighet började en röst äntligen tala. Men det var inte den vanliga rösten som ropat upp alla andra. Snarare en mansröst vem som helst i republiken kände igen. Det var Warren Chase. Presidenten.

"Ner på knä, händerna upp i luften. Lucy Conner, du är arresterad för högförräderi."

FlyktenDär berättelser lever. Upptäck nu