Kapitel 1

36 6 0


04.00 : 11/11

Lucy svängde benen över sängkanten och tassade tyst fram till fönstret. Klockan på armen visade 04:00. Hennes mamma borde vara hemma snart. Färdig med sitt uppdrag. Lucy skulle egentligen inte veta någonting om det hela. Men trodde hennes föräldrar på alvar att hon inte skulle lyssna om de satt och diskuterade hela planen på våningen under.

Ytterdörren slogs upp. Tunga steg gick in. Alldeles för tunga för att vara mammas. Lucy öppnade sin egen dörr och kikade mellan trappräcket. Det var hennes pappa. Han satt på huk, med ansiktet i händerna och... grät.

Det här stämde inte. Utan vidare tanke klättrade Lucy ut genom fönstret och hoppade på sin gamla cykel. För ett år sedan hade hon gått med i flash. Det var en rebellgrupp mot nuvarande presidenten och hela regeringen. När hennes föräldrar insett detta blev de rasande, men framförallt rädda. Trots det hade Jasmine kommit till henne för drygt en månad sedan och frågat hur hon kunde komma i kontakt med flash. Lucy hade svarat och undrat varför. Hennes mamma hade ryckt på axlarna och sagt, "Jag har också insett att allt inte bara är svart och vitt. Jag är stolt över dig, Lucy."

Vad det var som fått hennes mamma att inse detta fick Lucy aldrig reda på. Idag, eller inatt rättare sagt, skulle ha varit hennes första riktiga uppdrag. Lucy älskade sin mamma men de hade aldrig varit särskilt tajta. Jasmine var jämt upptagen av sitt jobb men sen hon gick med i flash var det som om hon såg på Lucy på ett helt annat sätt. Mer uppskattande.

13 minuter senare trampade Lucy in på gatan där rebellgruppen hade sitt högkvarter. Utvändigt såg det ut som en förfallen tegelbyggnad. Men klev man ner i källaren öppnade sig ett supermodernt kontor och det kryllade alltid av folk. Gud vad hon saknat detta stället.

"Hey, Lucy! Läget?"

"Det är bra, har du sett mamma?" frågade hon och gav sin gamla ledare en snabb kram.

Han skakade fundersamt på axlarna. "Nej, inte sedan hon stack vid 3-tiden. Är hon inte tillbaka?"

"Nej, jag trodde hon skulle vara här."

"Okej, ta det lugnt bara. Jag går och snackar med Kian."

Med en suck sjönk hon ner i en av läderpuffarna. Kian? Honom hade hon aldrig hört talas om. Allting i flash var så hemligthetsfullt. Bara det absolut nödvändigaste fick man veta, inte en smula mer.

Jim som hennes instruktör hette kom strax tillbaka med en annan kille som måste vara Kian. När de kom närmare såg hon att Kian inte kunde vara mycket äldre än hon själv, var han chef över Jim? Tanken fick henne att frusta till.

"Lucy", sade han utan att lägga märke till hennes skratt och sträckte fram sin hand. "Jag är glad att du kom hit till oss. Vi gör vad vi kan för att hitta Jasmine. Men det bästa vore om du stack hem igen. Bete dig normalt."

"Skämtar du? Det är mamma ni snackar om. Hon kan vara i knipa, vi måste leta efter henne!"

Varken Kian eller Jim ville möte hennes blick. "Vänta, ni visste redan om det här. Ni tänker bara lämna henne!" vrålade Lucy, höjde handen och gav pojken en rejäl örfil.

Utan att vänta på deras svar sprang hon ut till sin cykel. Sjukhuset. Jasmines uppdrag var i sjukhuset.

Medan hon cyklade iväg i full fart för andra gången den natten undrade Lucy om det var så klokt gjort. Hon kanske skulle lyssnat på dem lite till. Aja, gjort var gjort och hon var inte typen av person som spekulerade över det förflutna.

FlyktenWhere stories live. Discover now