HEEEEJ! Den här kommer jag inte skriva på så jättemycket... För jzg jobbar jättemycket på min Niall novell! Men nu kommer det bli ett jobbigt kapitel! För Louis och Felle...:'(. Jag fick insperatiom av en tjej. Aja. Nu har det spolats ett år, jag vet att jag hoppar i tiden.

" # " # " # " # " # " # " # " #

Felles pov

Jag kollade ömt på klockan och såg att den var tjugo över tio. Jag suckade och vände mig mot Louis. Jag flyttade mig nämre honom och kunde känna hans varma armar runt mig. Jag luktade på hans lukt. Den var himmelsk. Jag blundade men öppnade ögonen igen. Jag kände något i magen och jag sprang till toan. Jag lutade mig över toaletten och höll armarn arunt min mage. Jag kände att något tröck nere från magen upp till halsdn. Det ville inte komma upp. Jag kollade på min han och stoppade sedan två fingrar i munnen. Inte alls långt ner och jag kräktes direkt. Det var.. Rött?! Jag kollade på min hand och den var blodig.

- Louis! ropade jag. Inget svar. Jag k'nde hur det började svartna i ögonvrån.

- Louis!!! skrek jag högre och jag hörde steg, se kände jag två armar runt mig innan jg slocknade.

Jag vaknade av ett konstant pip. Jag öppnade ögonen och såg Louis sitta med händerna för ögonen ch Lyric på en stol brevid Louis. Jag såg nålen i armen som sträckte sig till mitt armen. Jag kollade runt och jag kände gastuben på min mun. Jag tog bort den och kollade runt igen. Jag låg på ett sjukhus. I ett rum i en säng. Jag vände huvudet mot Louis och han kollade upp.

- Felle, Älskling, gud! sa han och kramade om mig. Han oussade mig på kinden och på pannan flera gånger.

- Vad hände? frågade jag.

- Du svimmade efter att du spytt blod, sa han. Jag tog memig Lyric och dig hit. Du måste ta det lugnt.

- Älskling! hörde jag från dörren Jag kollade dit, det var mamma. Hon kom springande mot mig och kramade om mig. Jg kände den där kkänslan igen.

- Jag måste- sa jag. Mamma förstog och tog en spypåse och Louis tog upp Lyric i sin famn så hon inte kunde se något. Jag började hosta och det kom blod. Jag blev rädd, eftersom att jag hade en slags fobi för blod och fäör att det här aldrig hade hänt. Jag kollade mot mamma och hostade igen. Hon började nästan gråta.

- Ursäkta oss! sa massa doktorer och de skjutsade ut Louis, Mamma och Lyric. De började ge mig sprutor och efter en stund kände jag att jag somnade igen.

Timmar senare

Jag öppnade ögonen och blinkade några gånger. Det var ljust vid lampan men mörkt i resten av rummet och mörkt utanför fönstret. Jag såg Louis sitta med en tjocktröja på stolen brevid sängen. Han sov. Jag satt mig upp men kände att det inte var någon idé. Jag blev yr och la mig genast ner. Jag kollade på Louis och han såg rätt trött ut. Han var röd runt ögonen från gråt.

- Louis, sa jag mn det kom ut som en viskning. Han nickade till men öppnade sedan ögonen.

- Hi, Baby, sa han och tog min hand och kysste den med kärlek. Jag log mot honom och kände tårarna tränga fram.

- Vad är det som händer med mig? snyftade jag och han ställde sig upp och la sig sedan brevid mig. Han kollade in i mina ögon och jag kände mig så försvarslös.

- Var är Lyric? frågade jag.

- Hon sover hos Ida och Martin, sa han.

- Bra, sa jag. Hur mycket är klockan?

- Straxt efter två, sa Louis.

- Ok, vet du vad det är som händer med mig? frågade jag. Han kollade upp på mig med glansiga ögon.

- Läkaren sa bara att du var jättesjuk och måste stanna här tills du blir frisk, sa han.

Mina ögon fylldes med tårar. Jag kollade upp mot Louis. Han tog min hand och rummet fylldes med tystnad. Jag blev rädd. Även fast Louis låg brevid mig nära mig och tröck mig mot honom så kände jag mig ensam. Jag kände mig rädd.. Det kändes som om jag skulle dö.

Jag hade en konstig känsla i hela kroppen. Jag visste inte vad det var, men någonting sa mig att det inte skulle bli bätttre av mediciner eller att ha Louis näära mig. Inte ens de ända personerna jag älskade mest skulle kunna hjälpa mig att bli frisk.

- Jag är rädd, sa jag, Louis kollade på mig.

- Det kommer bli bra, sa han och pussade mig på pannan.

Han lät sina läppar stanna kvar nuddandes mot min panna.

Louis tog upp mobilen och gjorde olika saker. Jag koncentrerade mig bara på klockan.

Tiden gick sakta, sakta.

Klockan blev 02.45 och sen 46.

47.

48.

49.

Jag räknade sekunderna till nästa minut och jag kände tårarna rinna nerför min kind.

Jag visste att inga läkare skulle komme med besked eller nyheter mitt i natten, men nåot sa mig att någon väntade bakom mig.

Jag kunde inte berätta om det var verklighet eller bara i mitt sinne. Jag kände hur skräcken vandrade sakta in i min kropp.

Jag vred på mig men kunde inte röra mig. Det var som om kroppen var förlamad. Jag andades några djupa andetag innan jag tog tag om Louiss hand.Han kollade på mig med ett bekymrat ansikte. Jag kände hur min mage började strula igen.

Det kändes som mensvärk i hela jävla kroppen. Jag fick den där äckliga spyvärks känslan och jag slängde mig till andra sidan och kräktes. Som vanligt, blod. Jag kände mig yr igen och jag kunde inte andas. Det kändes som om någon ströp mig. Eller höll för min mun och näsa. Jag skrek men det kom inge ljud.

Jag fick panik. Jag såg hur väggarna tröcks närmre mig. Jag virade mina armar runt mig och gungade runt på golvet. Jag började gråta för jag kände något som var i min mage. Det kändes som om någon rev runt i min mage med lejonklor. Jag fick en halsbränna. Det sved i hela min hals, mun och det kändes som om någon tröck sina armar runt min hals och jag kunde inter andas.

- Felle! Felle, stanna! Lyssna det kommer bli bra! hörde jag Louis. Jag kollade på honom och jag såg svarta prickar som blev större och större. Jag insåg vad jag skulle möta.

Döden.

Louis pov

- Felle! Felle! Hallå! skrek jag fustrerat och Felle började stänga sina ögon. Hon kollade op mig. Eller hon kollade igenom mig. Genom min själ. Sen slöt hon ögonen sakta.

-FELLE!! skrek jag och tårarna pressades fram. Jag tog upp henne och kramade om henne en stund. Jag grät i hennes nacke och satt på golvet helt stilla.

Efter en stund hämtade jag alla läkare jag kunde hitta. De kollade på varandra med nervösa, stela blickar. Sen rullade de in henne på akutvården. Jag blev stående i rummet.

För en lång

lång

stund

 #¤#¤#¤#¤#¤#¤#¤

Dun, dun, dun duuuuun! YOLO! Hoppas ni gillade kapitlet, inte för att man borde älskar att Felle typ dör i kapitlet men yo- Oj, där försa jag mig nästan! Aja. Hoppas ni haft en underbar dag!!

Pussen och kramen!!<3<3<3

- Maja!

10 Votes till nästa kapitel!

Fråga: Vill ni att det ska sluta lyckligt eller hemskt?<3<3

Unbroken- Uppföljare l.tLäs denna berättelse GRATIS!