Rädda mig från dom Kapitel 31

1.7K 31 1

~Emmas Perspektiv~

Killarna hade tränat hela dagen tills nu. Jag gillade Felix men jag tror inte att han gillar mig. Jag är ju ful. Även om man säger att utsidan inte betyder något.

-Vad tänker du på? Frågade Alice som satt med mig i soffan hos Felix.

-Felix, svarade jag tyst.

-Har han sagt något? Frågade hon.

-Han sa innan att jag var söt men jag tror inte han menade det, svarade jag.

-Såklart han gjorde, säger Alice.

-Maten är klar! Ropade killarna från köket. Vi gick mot matbordet och jag såg hur Alice blev mer bekymrad för varje steg närmare bordet vi kom.

~Alice's Perspektiv~

Jag kände mig tvungen att äta så jag gjorde det. Maten smakade inte något. Jag tänkte hela tiden hur jag skulle få ut allt jag stoppat i mig. När vi var var klara så gick alla mot soffan men jag gick till toan. Jag satte på vattenkranen och gjorde något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag kräktes, jag kräktes upp min mat. Det kändes väldigt bra.

När jag var klar så gick jag ut till de andra igen.

-Du kommer precis lagom till filmen, säger Omar.

Jag sätter mig tätt intill Omar. Jag lutar mitt huvud mot hans axel. Jag blir orolig över vad jag nyss gjorde. Var det rätt att kräkas? Jag borde vara glad. Jag är glad. Efter ett tag så glömmer jag allt och somnar.

Jag vaknar med extrem huvudvärk och är helt snurrig. Jag ser suddigt och jag skakar. Jag tittar mot Emmas säng. Hon sover och jag orkar inte väcka henne. Jag går mot köket och tar en macka. Jag äter den och känner mig lite bättre. Sen går jag och lägger mig igen.

-Alice, vakna, säger Emma.

-Jag är vaken, säger jag.

-Öppna ögonen, säger hon.

-Ja, säger jag och öppnar ögonen.

Allting jag ser är suddigt. Den extrema huvudvärken är tillbaks.

-Emma, varför är allt suddigt? Frågar jag.

-Jag vet inte, säger hon.

-Alice, är du okej? Säger hon.

Efter det hör jag inget mer utan allt blir svart.

Rädda mig från domLäs denna berättelse GRATIS!