Mother of dragons

Inledning

Hejhej och välkommen hit! Innan ni börjar läsa vill jag säga att den här berättelsen inte har något med Game of thrones och Daenerys att göra. Och jag har inte fått inspiration från tv-serien. Historien är väldigt uttänkt, det märks inte så mycket i början, men ge den en chans och sedan blir det rikligt med action och kärlek! ;) Precis som jag vill ha det. YOUTUBE-videon här på sidan har jag inte gjort själv, den är utlagd av en användare som heter Cape Tranquillity. Jag tycker den passar bra in på historien och låten är underbar. Glöm inte att rösta också, för det är verkligen så att man uppdaterar fortare om man vet att många giller det man skriver. Tack till dig som läser iaf och hoppas du gillar det!

// Maria ♡

Mother of Dragons

Jag springer för livet och försöker tänka på något annat än skriken och elden som slukat hela min värld. Rob slets från mitt grepp och slungades mot demonerna i mörkret. Skogen tynar bort med stenmurar som nu istället reser sig omkring mig som höga, svarta väggar. Det känns som att springa genom en tunnel, men fullmånen lyser upp mina steg och uppförsbacken leder mig allt närmre himlen. Mina ben skakar och halsen är alldeles torr med mina lungor som fortfarande är fyllda med röken från de döda. Det skär och skriker i huvudet, rädslan river upp sår på mina ben och armar. Hopplöst snubblar jag som en nyfödd kalv bland stenblocken. Tunga steg och rasslande rustningar ekade där nere som ett dödens budskap, men livsgnistan sprakar livligare än någonsin i mitt bröst. Jag tar mig hela vägen upp och möts av vinden som sliter i min slarviga knut i nacken. Vyn är svart, men konturer av träden och bergen känns som en välsignelse.

På bara en natt hade allt förändrats. Fruktträdgården på Aidensfield hade varit en av de bästa och nu ligger allt begravt under aska och rök. Aldrig mer skulle miss Pearl stå där med korgen över höften och den flätade hatten på huvudet, med ett leende som kunde göra den allra bittraste människan glad. Och vi plockade päron, äpplen och vinbär som de köksansvariga sedan gjorde paj och sylt av. Jag och Sarah fick förstås inte äta, trälar som vi var. Men då brukade alltid miss Pearl smyga in med två bitar till oss, det var vår alldeles egna hemlighet. Vart var Sarah nu? Och miss Pearl? Gården låg snart i ruiner, marken hade varit blodig och lerig när Rob och jag flytt över sårade människor och bland förvirrade djur. Hade Sarah varit någon av dem? Rädslan och stressen hade tagit över mitt sinne, nästan som i trans hade jag följt Rob när han fattat min hand. Nu var också han borta, kanske till och med död? Kanske var det okej att dö?

Natten känns så lugn och sval just nu. Jag närmar mig ganska snabbt stupet, för det var i detta bergspass som de vuxna alltid talade om. Att Rob och hans syskon aldrig fick gå hit. Trälar brydde dem sig förstås inte om, men vi fick såklart inte ströva omkring hur som helst heller.

Nu ligger världen framför mina fötter.

Bara ett steg till så kan denna fruktansvärda mardröm ta slut. Jag hör det okända språket, mansrösterna är nära nu.

Snart dyker en mans ansikte upp i månljuset. Jag försöker att inte dra efter andan men sedan jag sett deras djävulska krafter, som fått Rob att flyga ut i den tomma luften kan jag inte kontrollera min skakande kropp. Och deras utseende gör inte saken bättre. Visserligen är den unga mannen mindre än de andra som är stora som björnar, men de slingrade tatueringarna i ansiktet och över den ena armen lyser gröna i natten och får håret att resa sig över mina armar.

Huvudet är rakat över ena halvan, och det långa, svarta håret ligger flätat och spretar vilt över den andra. Hjärtat bultar i tinningarna. Och mannen har tydligen förstått att ett stup finns bakom mig för nu sträcker han ut ena handen och rör sig mycket sakta åt mitt håll.

Jag möter så gått det går hans ögon som lyser lika mycket som tatueringarna i månskenet. Plötsligt viskar han på sitt språk. Det låter som ett väsande mellan tänderna och det får mig att rygga bakåt.

De är demoner! Riktiga demoner!

Som Ruth brukade varna oss för om nätterna. Nej, jag vill inte följa med dem. Vart dem än ska ta mig! Men stupet är ett dödens val. Hjärtat sliter åt olika håll i bröstet.

Tänk om Rob levde och var hos dem? Eller Sarah och Pearl? Kanske skulle jag träffa dem igen om jag följde dessa barbarer?

Men mannen har stannat och rest sig i sin fulla längd. Blicken gör mig alldeles förvirrad. Hans ögonbryn trycks ner i allvarliga ögon, som om de inte förstår något. Han ser fundersamt på mig innan han än en gång fäster sin blick i min. Ilsknare den här gången. Han väser högt mellan tänderna så det nästan ekar mellan bergsväggarna. Jag rycker skrämt till och känner hur benen är på väg att vika sig under mig. Igen, nu sträcker han fram handen och höjer handflatan mot mig. Samma väsande lämnar hans läppar, men fortfarande utan att något händer.

Klirrande vapen och hasande från de övriga männen hörs allt närmre nu, innan en efter en dyk upp och rädslan slår in i mig med stormfart. Och ändå rör sig ingen av dem. Det är alldeles tyst i mörkret medan vinden viner och rasslar i löven och träden runtomkring. Männen står som förstenade Med falkögon stirrar de på mig. Nu finns det bara en väg ut. En väg som får salta tårar att fylla mina ögon.

Jag backar ett steg. Sand och stenar faller ner över bergssluttningen och fyller mig med insikt. Om det här är slutet på mitt meningslösa liv, skulle natten aldrig mer bli lika vacker. Och jag skulle aldrig mer vara densamma.

Plötsligt faller allt på plats. Det är som om världen öppnar sig och ger sin skönhet till varje del av min kropp och varelse. Ska det verkligen kännas såhär ögonblicket innan döden? Mörkret tycks omfamna mig med sina svarta vingar. Och ändå vill jag så mycket. Göra något, säga något. Det finns för mycket osagt och så många undertryckta känslor. Slagen och sparkarna, de nedlåtande tonfallen och äcklade blickarna. Ruths eviga predikan om vilka vi var och att vi skulle veta vår plats här i livet. Vad har allt haft för mening? Det eviga skrubbande över golven i huset och uthusen, vad hade allt haft för mening när det nu slukades av lågorna i natten?

Ett skratt lämnar mina läppar. Männen står fortfarande avvaktande, men den unga mannen ser ut som om han ville säga något... Varför bryr de sig ens? Jag är bara ännu en av deras tillfångatagna slavar, trälar. Varför har så många följt en ensam flickunge som mig hela vägen hit? Jag ville inte lyssna på dem, eller någon.

För första gången strömmar livet genom mig. Nu när min sista stund är kommen. Jag börjar nynna först lågt... Vinden är min styrka. Ingen får säga vem jag är eller hur jag ska bete mig. Om slutet kommer kan dessa män lika gärna få höra mina sista ord. Min sista sång som Sarah alltid älskade att höra.

Tonerna ekar mellan bergen och dör ut i vinden. Männen suddas ut med tårarna som faller, men min stämma är säkrare än någonsin. Jag sluter ögonen och lutar mig bakåt. Sedan faller jag. 

Nu blir jag äntligen ett med jorden...