Amber

Kapitel 8

Bella

Jag går med bestämda steg mot Archer och de andra killarna. När de hör mina steg vänder de blicken mot mig och ger mig en irriterad blick "Vad gör du här? Jag sa ju att du skulle vänta i vip rummet med de andra tjejerna" säger Archer och ställer sig upp.

Jag ger honom en utmanande blick "tror du verkligen att jag kommer göra vad du säger" jag tar ett hotande steg närmare honom och kollar honom rakt in i dem gröna ögonen "Jag. Är. Inte. Rädd. För. Dig"

Jo det är jag

För varje ord jag säger går jag närmare honom för att bevisa att jag menar det. När jag ser hur hans gröna ögon blir mörkare ångrar jag mig nästan direkt, hans spända käkar och hårda blick visar alla tecken på hur arg han egentligen är.

"Bella.." säger han varnande och kollar bak på dom andra killarna som verkar mest njuta av det här än att visa någon ilska. Han drar mig bort till ett annat rum så att vi inte ska bli störda av de andra

Han korsar armarna över bröstet och jag försöker att undvika hur hans armar spänner sig i den vita tröjan han har på sig "vad håller du på med?" Han ger mig inte ens tid att förklara "Du kan inte bara tro att du kan göra vad du vill, vi äger dig nu" den sista meningen får honom att flina.

Arroganta jävel

Jag höjer kaxigt ögonbrynet åt honom och skrattar humorlöst "Du äger inte mig, ni äger inte mig!" Jag viftar med handen "det här skrämmer inte mig"

Archers ögon mörknar ännu mer än jag trodde var möjligt. Han kommer mot mig som får mig att backa tillbaka mot väggen.

Fan inte igen

Jag kollar åt båda sidorna för att se om det finns någon väg ut men han lägger båda armarna vid mitt huvud så att jag inte kan se något förutom honom "fortfarande inte rädd" säger han och flinet återvänder som att de aldrig försvann.

Jag tänker inte låta honom se mig rädd, även om jag är det. Jag är bokstavligen en röra inuti men jag kan inte låta honom se det. Det kommer bara ge han de han vill ha.

Jag skakar på huvudet och låter inte mina ögon lämna hans. Han ser ut att tänka ett tag, Archer kollar ner mot mina händer och ser ut som han har fått en idè. Han för ner den ena handen som han har bredvid mitt huvud till min midja och jag stelnar till.

Nej rör mig inte snälla..

Jag tror att han märker paniken i mina ögon för han säger "så du är fortfarande inte rädd för mig? Även om jag påminner dig om vad David gjorde"

Nej han vet, hur kan han veta?! Nej nej nej han använder det mot mig

mina ögon börjar sticka till, jag kan inte hålla tårarna inne.

När de rullar ner för mina kinder kollar han på dem sedan tillbaka mot mig med en blick jag inte kan tyda "Vad var det han gjorde med dig?" Han tar bort den andra handen bredvid mitt huvud och tar några steg tillbaka för att ge mig utrymme.

♢ғᴏʀʙɪᴅᴅᴇɴ♢Läs denna berättelse GRATIS!