Lexa

24 0 0

Mörkt svart blod likt olja strömmande ut från det skottskadade såret. Först förstod hon inte att ljudet från Skaikrus vapen faktiskt hade borrat sig in i henne. Hon hade hört flera kraftiga smällar från Clarkes sovrum som fick hjärtat att hugga till. Det var någonting som inte stod rätt till.

"Hon förlorar för mycket blod", sa Clarke med panik i rösten. Lexa kunde se att Clarke ställt sig över henne för att försöka stoppa blodet från det öppna såret. Clarke tittade på henne med en blick som hon inte hade sett sen hennes strid med Roan. Liknande utmaning ställdes hon inför nu, ett spel hon inte hade medgivit men som hon mycket väl hade kunnat förutspå. Hennes relation med Clarke sågs som alldeles för kontroversiell för de tolv klanernas fortsatta samarbete. Men det var inget spel med Clarke, de tillsammans hade funnit något äkta där deras känslor inte längre kunde tryckas undan. Även om hon intalade sig själv vad hon hade lärt sig sen hon var liten, "Att vara befälhavare innebär att vara ensam", så visste hennes hjärta redan vad det ville.

Clarkes ansikte var blekt, ögonen fyllda med tårar som ännu inte hade hittat sig ut och munnen var spänd som om hon var på väg att säga någonting men inte hittade orden. Clarke hade alltid varit oundviklig. Till att börja med var hon bestämd och irriterande. Hon tilltalade henne aldrig med hennes titel utan sa alltid "Lexa". Hon kunde avbryta och ta tag i Lexa om hon ansåg att något var fel. Hon var van vid att få råd men tog alltid sista ordet. Clarke kunde däremot ge råd fast det egentligen var uppmaningar. Uppriktigheten var en ovana men hon kom så småningom till insikt om att det faktiskt var en befrielse. Hon mötte någon som utmanade henne psykisk men Clarke gav henne också något hon nu insåg var ännu viktigare: att leva, inte bara överleva.

Det fanns ett otröttligt hopp hos Clarke, som Lexa först tyckte var befängt, att det skulle finnas något som kunde likna sig en ljus framtid. Clarke slutade aldrig tro och det kanske var det som också fick Lexa att våga hoppas på att jus drein jus daun inte längre behövde vara svaret på allt. Det kanske var det som också fick Lexa att våga tro på att hon visst förtjänade kärlek och närhet. Men så fort Lexa kände sig det minsta lycklig visste hon att lyckan sakta skulle komma att glida iväg. Det gick däremot inte sakta. En oväntad käftsmäll såg till att allt hopp gick över på mindre än en sekund. Om Lexa hade en dröm som föreställde någon form av framtid med Clarke så blev den nu igenmurad och omöjlig.

"Lexa! Du skulle bara våga ge upp... vakna!", ropade Clarke med gäll röst. Lexa måste ha slumrat till eller varit halvt döende i några sekunder för helt plötsligt kom hon tillbaka till verkligheten. Lexa försökte fokusera blicken på Clarke, men ögonlocken var tunga och blicken flackade allt för mycket.

"Lexa du måste hålla dig vaken, du kommer fixa det här. Jag kommer inte låta dig dö.", sa Clarke nästan beordrande.

"Var är Titus?", lyckades Lexa få ur sig.

"Titus hämtar hjälp, du kommer fixa det här. Hjälp är på väg"

"Men om han inte hinner..."

"Nej. Vi tänker inte ge upp!", avbröt Clarke henne tvärt. "Du ska hålla dig vid liv och jag tänker inte låta någonting hända dig." Clarke var lika beslutsam nu som när hon och Lexa planerade krigsstrategier under anfallet mot Mount Wheater. Kanske kunde Lexa strida mot de inre krigszonerna även om hon redan kände sig besegrad. Lexa var som fastlimmad i sängen, nästan paralyserad av smärtan, men när Clarke tog hennes hand kom en varm ström från beröringen rakt in i hjärtat. Tårarna hade lyckats hitta sig ut från Clarkes ögon och rann längst med kinderna. Hon kramade om Clarkes hand även om det kändes som om det var de sista krafterna hon hade kvar i kroppen. Kunde det alltid få vara så här? En lugn tystnad och Clarkes händer i sina. Hon kände sig trygg och vilade på ett leende. Kunde det inte få vara såhär fint bara ett litet tag till?

Möts igenRead this story for FREE!