Den fria Viljan -en gudomlig komedi från skärselden till helvetet

38. Ljus i tunneln

Sakta blir jag långsamt bättre när jag sitter stilla utan att åka till läkare som klämmer på magen. Sömnen tilltar alltefter smärtor och baciller ger sig. Peppad av samtalet med Anders ringer jag snickare, plåtslagare för taket, en som ska köpa bilen och två som ska kolla på båten. Alla kommer i princip samtidigt. Det var väl kanske inte den bästa medicinen att springa runt och klättra upp för stegar i båtar och hus och bli uppjagad när jag faktiskt behövde ta det lugnt både fysiskt och mentalt?

På lördagen får jag skjuts till stan av en gammal vän som kanske ska hyra mitt hus. På Stockholm tango är det som vanligt fullt med folk. Jag ursäktar mig att jag ser så sliten ut och berättar att jag haft njursvikt och kanske blödande magsår. Ägaren berättar att han råkat ut för samma sak.

-Jaså? Vad hände?

-Det var på en tangofestival i Tel Aviv. Helst plötsligt på dansgolvet fick jag fruktansvärd smärta i magen. De förde mig till akuten och röntgade och sedan brände de ihop såret som brustit med laser.

-Oj då! Det låter dramatiskt. Hoppas du mår bra nu!

-Ja då! Men du måste ta det lugnt.

När jag dansar ser jag Olof oväntat dyka upp i dörren. Han börjar dansa med en annan kvinna jag antar är hans ryska kvinnliga vän som han lämnat mig i sticket för när vi skulle haft picknick och hon ville fika. När tandan är slut går jag fram till och bjuder upp.

- Hej ! Det var länge sedan? Säger jag och ger honom en kram.

- Ja det var det.

-Hur mår du?

-Jag mår bara bra. Hur mår du?

-Ja, det har verkligen inte varit bra. Du har inte ringt på länge?

-Nej, jag visste inte om du ville det. Du brukar ju inte gilla att jag ringer eller kommer hur som helst?

-Nja, ringt kunde du väl ha gjort? Jag har varit väldigt dålig. Det hade inte skadat. Fast jag måste erkänna att jag har varit lite sur på dig. Jag anklagade dig för att det var ditt fel. Hade du inte tjatat så hade jag inte åkt till dig den där kvällen och jag hade aldrig ätit de där nötterna som var allmän egendom heller. Olof tittade sorgset på mig och visste inte vad han skulle säga.

-Fast jag vet att det inte är ditt fel. Det kunde ju inte du veta. Jag har inte marginalerna på min sida. Har aldrig haft.

-Det är så små marginaler med dig, muttrade han och skakade på huvudet. När dansen är slut står han i korridoren och väntar på mig. Jag sätter mig på stolen och byter mina skor när en man kommer fram och säger att han väntar utanför. Olof ser ut att vilja sjunka genom jorden och man ser ångesten och rådvillheten i hans ögon.

-Hej då Olof! Ha det så bra! Säger jag och ger honom en kram och går ut på gatan till mannen. Vi har dansat mycket det senaste året och han har erbjudit sig att skjutsa mig en bit på vägen som han gjort förut.

-Vill du ta en fika? Frågar han.Jag undrar vad han vill? Han har en flickvän som har sjötomt i Nacka, min egen lilla dröm förutom Rom, Sorrento och Chamonix. Vi stannar vid Grisslinge och jag beställer vin och han kaffe. Vi slår oss ned och pratar om våra liv. Han har dragit ner på jobbet för att börja njuta av livet och ska åka på kryssning i Karibien en månad.

-Det låter underbart! Jag följer med!

-Se till att bli frisk bara, säger han och skrattar. Jag kan skjutsa dig hem nu.

-Men det behöver du inte.

Han skjutsar mig hela vägen och följer mig till dörren och följer med in. Han pussar mig på pannan precis när min inneboende kommer ut och undrar vem jag har med mig? Han tycker nog att det är ett jäkla spring?