1. Återblick

587 4 3
                                              

Det var en gång en vingklippt färggrann fågel som satt ensam i en bur och sjöng sorgset. Dess högsta önskan var att få flyga och träffa andra fåglar.

Sitter på flyget till Bulgarien och den ridresa jag längtat efter i 20 år och undrar varför mitt liv blivit som det blivit? De senaste tre åren har varit höjden av en livstids katastrofer. Folk brukar säga att de haft ett dåligt år. Jag brukar numera säga att jag haft ett dåligt decennium. Jag har alltid trott att det skulle vända. Jag är en obotlig optimist, ser aldrig några hinder, bara små vägbulor på vägen. Jag tänkte tillbaka på samtalet med min hyresgäst Chris, som är en av mina främsta kritiker när det gäller sådant man inte kan göra.

- Time and patience... med tid och tålamod går det mesta. Kol blir diamanter och t om apor blir till män...

Han gav mig ett klurigt ögonkast.

- Som om du hade gott om det, med dina tre jobb? Säger han på engelska med ett leende.

-Bara man vill så går det mesta. Min mamma sa alltid att man inte fick säga jag kan inte, utan enbart jag kan , jag vill och jag ska och till det min mormors motto var att jobba och dansa så mycket det går för det finns gott om tid att vila senare. En devis hon levde hårt efter sedan äldsta dottern, mannen och brodern dog under ett och samma år och lämnade henne ensam kvar med två barn och inga pengar.

Mitt öde kanske redan var inpräntat i generna? I arv verkade det definitivt gå för mamma led av samma åkomma och tron att man var odödlig. Hon hade sagt att vi var som kackerklackor. Inget tog död på oss. Till det en kärlek till alkohol.

Chris var också en av dem som var fascinerad över mitt något stormiga förhållande med Miguel. Jag hade gjort slut tio gånger på lika många månader och var mest förbannad på honom hela tiden eftersom han struntade fullständigt i vad jag sa och vad jag ville.

- Du måste låta mig få köpa filmrättigheterna när de kommer ut, sa Chris allvarligt och skakade på huvudet en kväll när jag klargjort att de inte skulle få se Miguel här något mer.

Första gången de träffades var när Miguel kommit ut oanmäld till oss i huset och smög runt i buskarna när vi bar något till förrådet. Jag hade fått vansinnesutbrott och skrikit åt honom att åka hem igen, övertygad att han spionerade på mig och inte litade på mig precis som Rikard och Rafael. Detta var inte vad vi kommit överens om. Jag hade fått nog av detta för flera livstider och egentligen skulle vi bara vara "vänner" som hjälpte varandra.

- Ja en sak är säker, hur katastrofalt mitt liv än har varit så har det aldrig varit långtråkigt. Borta med vinden kommer snart vara som en novell i förhållande till mitt liv, sa jag till Chris.

Jag har inte särskilt många nya vänner , de flesta jag träffat i vuxen ålder som jag har kvar är manliga pga mitt "okvinnliga" sätt att vara; rak, ärlig, driftig och en ovilja att snacka skit och intrigera. Mycket verkstad och mindre snack är min melodi och helst ska det gå fort också. Beslut bör fattas som man drar bort plåster, snabbt och effektivt sa Barnevik och sen ska man helst hålla sig till det också. Där brast det definitivt eftersom jag  lät mig övertalas så fort de som stod mig nära tjatade och inte lysssnade till mina "åsikter". Vad jag "ville"  spelade inte så stor roll, särskilt mina ex och mina föräldrar. Det blev mer eller mindre världskrig. 

Mina få kvinnliga vänner är av samma skrot och korn som mig. De är kanske de enda som inte känt sig hotade? Eller vad det nu berodde på ? De manliga vännerna har dessutom ofta haft ett romantiskt intresse men jag har i de flesta fall lyckats hålla kvar dem i mitt liv trots dåliga utsikter för dem åt det hållet. Att vara vänlig utan att ge falska förhoppningar är en mycket svår konst jag fortfarande tränar på. Miguel är numera orsaken till att jag knappt har några av mina nyvunna vänner kvar . Det vänner som jag kände mig som som en del av en enda stor familj av när D-dagen inträffade. De som stannat är dock de som lärt känna mig innan Miguel började sin ryktesspridning. Om jag är okvinnlig till mitt sätt att vara när det gäller intriger och skitsnack är han tvärtom.

Jag träffade Miguel på Gröna Lunds dansbana. Under sommarhalvåret förvandlas det till salsa dansarnas paradis . Alla som kan dansa salsa är där , från nybörjare till de riktiga proffsen och alla däremellan, inklusive jag. Salsa ingår i min uttänkta strategi för överlevnad; DDD metoden; drink, dance and deny.... När D- dagen inträffade så funderade jag på SS- metoden som i sex och salsa, då jag bara kände för att krypa in i någons famn som skulle rädda mig från den mardröm jag levde i, men efter en kort intro av den metoden som bara gjorde att jag kände mig smutsig och billig så reducerade jag det till bara salsa. Jag dansade så fort jag fick tillfälle och behövde fly från verkligheten, vilket i och för sig var jämt och nästan varje kväll.

Hade jag riktigt tur fick jag dansa hela kvällen i sträck och blev så utmattad efteråt att jag inte behövde mer än ett glas vin och en sömntablett för att få några timmars sömn. Dåliga kvällar låg och ligger jag fortfarande sömnlös och går upp varannan eller tredje timme för ytterligare ett glas vin att skölja ner med en tablett eller en smörgås som gör mig tröttare och lite lugnare. Ibland går det inte att hejda oron och fjärilarna i bröstet och magen som inte kan lugna sig av paniken som växer i min kropp, insikten att jag ska få ligga i sängen ända till morgonen utan sömn och sedan få genomlida en hel dag efteråt i dvala som en zombie och med en värkande kropp vars varenda muskel skriker av trötthet och en hjärna som strejkar i protest.

Miguel var verkligen inte en av dansproffsen, trots sin bakgrund. Många av de riktigt avancerade salsadansarna är inte latinos, förutom en del instruktörer som var med och startade salsaepidemin. Det var Richard som gett mig en kurs i födelsedagspresent. Den bästa jag någonsin fått , men det skulle bli början till slutet för oss. I början gick jag bara med honom, men när han till slut inte ville gå så började jag gå själv på deras drop-in. Inga problem faktiskt eftersom de flesta gick utan partner och man alltid roterade i kursen. Hur som helst så flörtade Miguel med mig och jag tyckte han var den stiligaste man jag någonsin sett gå i ett par skor.

- Vad jobbar du med? frågade han och tittade djupt i mina gröna ögon med sin bruna.

- Jag har precis börjat importera och sälja fairtrade och ekologiska produkter.

- Låter spännande. Jag är själv för ekologiskt och min firma har en sån profil. Vad har du för produkter?

- Från början ville jag sälja rättvist eko kaffe direkt till företag men sen blev det vin och choklad också. Det är arbetskrävande grödor med barn och vuxna som utnyttjas hårt.

- Jasså, det visste jag inte, vad är det för vin du har?

- Från Chile, ett rött Malbec och ett vitt prisbelönt Sauvignon Blanc.

-Jag kommer ifrån Chile, fast jag har bott i Sverige sedan jag var sju år.

- Det ska vara vackert där. Jag hoppas få åka dit en dag.

- Du ska få mitt kort. Jag tror jag har en kund till dig .

- Okej, tack, och tack för dansen, sa jag och lämnade honom, lite besviken att han inte dansade lika bra som han såg ut så jag kunde bjuda upp honom igen. Även om jag var attraherad av honom så var förmågan att dansa viktigare. Jag var fast besluten att bli en av de bättre på dansgolvet och det var att sikta högt. Många tjejer var fantastiskt duktiga. Då kunde man inte slösa bort för många danser på nybörjare, hur snygga de än var. Dessutom älskade jag fortfarande mannen med stort M och hoppades att kärleken jag väntat hela livet på inte skulle försvinna lika plötsligt som den kom.

Jag tänkte på Rafael med sorg i hjärtat. Var det bättre att ha älskat och förlorat än inte ha älskat alls? 

Nästa del om du inte ser den oranga knappen : https://www.wattpad.com/myworks/108218939/write/407688102  

Den fria Viljan -en gudomlig svart komedi från paradiset, skärselden & helvetetDär berättelser lever. Upptäck nu