En Plats För Mig

32 ~ GLÖMT?

Jag hatar dessa väggar, dessa golv och det faktumet att dela med andra. Rummet jag har bott i de senaste tre åren har en ljus gul färg som jag har så stor lust att måla om. Jag har inget emot gult. Men den retro gula färgen hör mer hemma i ett 80 tals hus en i ett sovrum där fyra tonårstjejer bor. Men färgen kan jag leva med. De andra i rummet. Åh jag önskar så att de kunde försvinna. Sen jag kom ut från sjukhuset har jag varit här. Men det värsta är att jag inte kan komma ihåg hur jag hamnade på sjukhuset.

Tydligen så måste något bissart ha hänt då doktorerna sa att jag hade skador i ryggen från något som liknade pilar och att jag har tur som är i livet. Nyheter om en flicka som låg på sjukhuset med sådana skador hade spridit sig över sociala medier och jag hade fort blivit en stor nyhet. Det faktumet att jag inte kan minnas vad som hände gjorde allt bara ännu mer uppblåst.

Det fanns många teorier om vad som kunde ha hänt och tillslut blev allt för mycket att polisen lät mig få en ny identitet och flyttade ut mig på landet. Eftersom mina föräldrar var döda och den kvinnan som tog hand om mig efter deras bort gång hade försvunnit så hade jag ändå ingen stans att ta vägen.

Nästan ett halv år av mitt liv är försvunnet och min psykolog säger alltid att i fall där folk tappar minnet vid ett trauma så kommer de oftast tillbaka lite i taget. Men för mig har inget kommit tillbaka. Jag minns hur min pappa dog och sedan hur mamma gick bort inte så långt efter det. Men det är ungefär så mycket jag minns. Efter det ska jag tydligen ha bott ihop med min styvmamma - pappas sambo - men jag kan inte komma ihåg henne alls.

Efter den "mirakulösa" räddningen av mitt liv som tidningarna kallar det så har jag gjort allt för att stanna så långt borta från medierna som möjligt. Och det är varför jag stannar här. Om ett år fyller jag 18 och kan äntligen få sticka här ifrån och klara mig själv. Ett år. Har jag klarat tre så borde ett vara enkelt. Men det är det inte. Hela min uppväxt har jag varit det mobbade tjejen i skolan och nu när jag studerar på gymnasiet så har åtminstone det blivit bättre. I alla fall i skolan. Här på barnhemmet är det som det alltid har varit. Det mesta handlar om mina förlorade minnen och de brukar ofta säga saker och komma på egna teorier om vad som hände. Inget som inte går att ignorera.

Men inte denna gången.
Nio av de sjutton flickor - inklusive mig - som bor här på hemmet har trängt in mig i ett hörn på baksidan av gården vid ett av förråden där de vet att de vuxna sällan kommer förbi. Allt planerat för att inte bli upptäckta.

"Vi har hört att du är berömd." Säger en av flickorna. "Tydligen så har du mycket pengar också." Säger en annan.
Det sista dem sa stämmer faktiskt. Det är en rätt så stor summa pengar. Inget som skulle göra någon rik men tillräckligt för att kunna dra här ifrån så fort jag kan. Som enda barnet och ingen levande släkt så ärvde jag allt efter mina föräldrar. Jag fick dessutom hjälp att sälja av pappas gård. Men jag kan inte komma åt pengarna för ens jag fyller arton. Och det är varför jag har stått ut här de senaste tre åren och det är varför jag inte tänker låta dessa idioter förstöra det för mig.

Jag kan förstå deras ilska. De flesta här är barn från dåliga förhållanden. Vissa har föräldrar som dricker eller tar droger, vissa tar både och. Jag vet att åtminstone två av tjejerna är här för att deras föräldrar har slagit dem och de flesta är som mig där föräldrarna har gått bort och det inte finns någon släkt som kan ta hand om oss.

"Ja, jag har lite pengar." Svarar jag. "Inte mycket men lite." Lägger jag till när jag ser deras blickar.
En av de äldsta flickorna går närmare mig och jag backar upp mot väggen de har omringat mig vid. Jag är fast här, inser jag när jag tittar runt. De har gjort en fin ring runt mig och även om jag inte tvivlar på att jag kan ta mig an åtminstone dem en och en, så vet jag att de är för många just nu. De har i alla fall blivit lite smartare nu. De har försökt flera gånger med att försöka att ta sig an mig, ibland med ord, ibland med nävarna. Men de fajterna har alltid varit min vinst.

Så det är varför de är smartare denna gången. Istället för att gå på mig tre, fyra i taget så har de nu ökat sin styrka med fler personer. Jag srirrar på de alla med en blick som visar hur mycket jag tycker detta är lönlöst. Tjejen som steg fram står nu bara en meter från mig. Jag flinar åt henne. Inte ett glatt leende. Utan ett flin som visar henne att jag inte är rädd. "Vad flinar du åt." Orden från henne var mer ett påstående än en fråga så jag svarar henne inte.
"Har ni tänkt att göra något? Jag har inte hela dan på mig. Dessutom så börjar jag bli uttråkad." Jag låtsas gäspa som för att visa att deras gäng inte skrämmer mig.

Jag är inte direkt förvånad när första slaget kommer. Jag provocerade dem så jag kan förstå. Hade det varit omvända roller och det hade varit jag som stod där framför en kaxig bitch så hade jag också klippt till mig. Efter det första slaget kände jag nästa i magen och sedan någon som slog omkull mina ben så jag hamna på backen. De slog och sparkade en stund och jag kura ihop mig så mycket jag kunde. Försökte använda armar och ben att skydda mig med.

Jag hade kunnat slå tillbaka. Jag hade nog kunnat få in en hel del träffar även om jag inte kan ta mig an alla. Men det gjorde jag inte. Jag låg bara där och vänta på att de släppt ut sin frustration.
Igentligen tycker jag synd om dem och att slå tillbaka mot dem hade bara fått mig att känna mig som boven här.