KL 22.10

23 1 0

Jag väcktes ur mitt chocktillstånd av att Sara ruskade mig och skrek massa otydliga saker om händelsen med Marcus. Massor av tjejer som stod runt om oss hade tittat på mig med häpna ögon och det var tillåmed en tjej i 12 års åldern som frågade om jag kände honom. Jag skakade förvånat på huvudet.

Efter konserten var slut så ville jag mest bort därifrån. Dels på grund av allas skrik som hade skurit genom mina öron i över 2 timmar men också för att jag fick lite av en klaustrofobi attack med tanke på hur tätt vi stod. Jag tog Saras hand och drog med henne ut från arenan.

Min mamma skulle hämta upp oss två vid macken bakom Tele 2 Arena, så det var en bit bort. Anledningen till varför hon var tvungen att parkera så långt bort från Globen var på grund av trafik kaoset som pågick där borta. Alla ville ju hämta sina barn så fort som möjligt.

För att komma till macken var man tvungen att krossa ett garage liknande hus så vi fortsatte bara att traska vidare. Sara kunde verkligen inte sluta prata om konserten och "hur sjuuukt det var att Marcus blinkade åt mig". Jag himlade med ögonen och kollade ner på marken.
-Det var ingen stor grej Sara. Det var inte direkt så att det var riktat till just mig haha.
-Men lägg av Filippa. Klart det var!! Annars skulle han ju aldrig kollat dig i ögonen.
Äsch säger ja trött. Just nu vill jag bara gå hem och sova. Tänk att det kunde bli så stor kalabalik över några 02 killar från en liten by i Norge.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Det var tomt i garaget. Tyst och mörkt. Inte en ända bil syntes till i hela garaget. Vi fortsatte gå i tystnad tills vi syntes se en vit limousin åka förbi oss. Den hinner bara åka förbi oss några meter innan den tvärstannar. Sara kollar på mig med en vettskrämd blick och jag gör detsamma. Vi står som fastfrusna i den grusiga marken. Varken jag eller Sara rörde oss. Det kunde vara vem som helst. En kidnappare, en våldtäksman. Vem vet?? Men ut ur bilen steg det en kille, en kille i 14 års åldern. Men inte vilken kille som helst. Det var Marcus. Jag kikade mot Sara som stod med öppen mun, det såg nästan ut som om hon skulle börja dregla när som helst. Jag fnittrande till lite av tanken eftersom jag aldrig någonsin sätt henne såhär. Själv tänkte jag play it cool. Det var ju inte direkt så att jag var lika fascinerad av dom som Sara var. Jag var mest förvånad och väldigt fundersam över varför just han valde att prata med oss två.

Marcus steg började iallafall närma sig oss snabbare och snabbare. Tillslut stod han där framför oss, typ bara nån meter tills han öppnade munnen och nervöst sa
-Hei, eh, dette var litt awkward..
-Eh ja haha, men hej!
-Nå høres jeg litt som en stalker men jeg ville bare si att jeg så deg på konserten min og att du er kempe fin..
Jag såg att han började rodna lite, vilket var jättegulligt så jag svarade bara med ett tack.
-Ville det være greit hvis jeg få nummeret ditt?
Men gud, hände det här verkligen?? Ja, jag är inte världens största fan av de men att Marcus Gunnarsen faktiskt frågar om mitt nummer. Det är coolt!
-Ja, visst, varför inte hah.
Sara kollade på mig med en över hypad blick. Jag bara log mot henne och sedan kollade jag tillbaka på Marcus.
-Okej, greit. Jeg ringer deg!
Jag nickade mot honom och sen sprang han tillbaka till limousinen som hastigt körde iväg från byggnaden. Från ingenstans började jag skratta.
- Så jävla spontant, eller hur Sara???
- J j jag... har INGA ORD!! OMG, det här är så jävla coolt, fattar du det???????
-Hahaha ja vafan hände ens.
-FILIPPA! Det här måste vi berätta för de andra i klassen. Vet du hur populära vi kommer bli då??
-Nej nej nej Sara. Det här stannar mellan oss, okej? Vi berättar inte för någon om det här. Lova det?
Hon nickade allvarligt och vi fortsatte gå.

BROKENLäs denna berättelse GRATIS!