Lämna mig inte

41. The headquarters

Jag vrider på huvudet för att titta på Andrew och när våra blickar möts börjar vi skratta. Det är en befriande känsla på något sätt, att få skratta igen. Allting har varit så allvarligt den senaste tiden och nu känns det som om alla spänningar äntligen börjar släppa.

"Det är en lång historia." Säger jag leendes.

Dave bara rycker på axlarna och fortsätter att äta, han förstår nog att jag inte kan dra hela historien nu och alla kommer ändå att få höra den förr eller senare.

Jag blåser på skeden med soppa och stoppar sedan in den i munnen, det smakar gudomligt. Jag tar en tugga av brödet och sväljer ljudligt utan att knappt ha tuggat det.

"Wow, ta det lugnt där." Säger en kille men ler skämtsamt.

Jag har fullt fokus på maten och struntar i allt vad ta det lugnt innebär, snart är tallriken tom och varenda brödsmula uppäten.

Jag vrider lite på mig och lutar ryggen mot Andrew.

"Gud vad mätt jag är." Suckar jag men ler nöjt, det var längesedan jag kunde säga så.

Jag tror att min magsäck har krympt under det här äventyret för innan kunde jag äta hur mycket som helst men nu känner jag mig alldeles proppmätt efter bara en tallrik soppa och en bit bröd.

"Ska vi gå bort till rummen? Jag kan visa dig var jag bor." Andrew lägger ena armen om mig och kysser mig på kinden.

"Visst." Svarar jag och vi reser oss upp med alla blickar runt bordet riktade mot oss.

Vi har inte sagt att vi är ett par än och vi har inte direkt haft varken tid eller lust att visa det heller, det har liksom inte varit det som har varit prioriterat de senaste timmarna. Så man kan väl säga att folk blir lite smått chockade nu, det har jag full förståelse för.

Jag tar mitt äpple i ena handen och sedan går vi ut ur salen hand i hand och det känns faktiskt inte alls konstigt, det kanske är rätt att vara med Andrew ändå. Jag har tvivlat lite under resans gång eftersom jag inte var säker på hur det skulle bli efter att allt det här var över men just nu känns det i alla fall väldigt bra.

Vi går genom en lång korridor och passerar många dörrar där det står saker som "kontrollrum", "vapenrum", "teknikrum" och så vidare. Till slut kommer vi fram till en dörr där det står "sovrum". Andrew öppnar den och håller upp den för mig och när jag går in inser jag att vi står i en ny, lång korridor. Väggarna och golvet är grått precis som i matsalen, det känns inte alls hemtrevligt. På dörrarna står det namn, på vissa står det flera och på andra bara ett.

När vi har gått en bit längs korridoren ser jag en dörr där det står "Andrew Wright". Andrew stannar och plockar upp en nyckel ur fickan som han sätter i låset och vrider om. Han öppnar dörren och ett litet, enkelt inrätt rum visar upp sig.

"Det är inte mycket att skryta med men det är här jag bor de få gånger jag faktiskt är här i högkvarteret." Säger han och följer efter mig in i rummet.

"Jag tycker det är jättemysigt." Säger jag och ser mig omkring i det lilla rummet.

Golvet är ett mörkt parkettgolv och väggarna är vita. En enkelsäng står längs väggen till vänster i rummet och till höger finns ett skrivbord i trä och en vit garderob. Till vänster innanför dörren står en pinnstol där det ligger lite kläder slängda. Okej, han har rätt, rummet är inte mycket att skryta med, men det är ändå ganska mysigt på något sätt, det var inget jag sa bara för att.

"Du kan vara ärlig." Han ler mot mig och kliar sig i nacken, det är nästan som om han är...nervös?

Stämningen har blivit lite spänd mellan oss nu, det kanske beror på att vi är tillbaka i det "vanliga" livet och inte riktigt vet hur vi ska bete oss mot varandra. På resan var det så naturligt att bara hänga och inte bry sig om hur man betedde sig, fast då trodde vi å andra sidan inte att vi skulle bli tillsammans heller.