Den sista alven

Kapitel 25

- Åh Dimelza, du förstår inte innerbörden av vad du precis sagt! Du har precis gett mig alla svar jag behöver! Jag måste iväg så fort som möjligt och varna Pion innan det är för sent! Jag flög upp på fötter men yrseln tog över och jag sjönk ner på marken igen.

- Zorinim, jag tror du måste vänta några dagar innan du kan resa någonstans. Vakterna letar överallt efter dig, och du kan inte stå på benen ännu. Du måste vänta tills allt har lugnat ner sig. Jag suckade men hon hade rätt, det fanns inte en möjlighet för mig att ta mig ut ur staden just nu. Jag la mig ner på filtarna igen och vilade mitt värkande huvud mot kudden och kände hur jag somnade när uppspeltheten la sig.

Dimelza räckte mig en skål med något som kunde likna soppa, och bröt den lilla brödbiten hon hade i två och räckte mig den ena biten. Även om inget av detta egentligen skulle behöva klassas som människoföda, så åt jag utan att säga det. Hon dela allt hon hade med mig.

- Hur klarar du dig? Frågade jag henne försiktigt då jag var rädd att det skulle vara en känslig fråga, men hon tog den med ro.

- Tigger gör jag för det mesta, ibland springer jag ärenden åt folk. Krisar det går jag till Tre himlar.

- Tre himlar? Upprepade jag och hon ryckte på axlarna.

- Ja, horhuset som ligger bara en gata bort. De brukar betala bra, men jag tyckte inte om att gå dit. 

- Vad gör du där? Frågade jag men befarade redan svaret.

- Män gillar små flickor, Tre himlar söker 8 - 12 åringar hela tiden. Det är oftast ingen som stannar permanent, men jag känner många där i min ålder som går dit när familjen svälter för mycket. Jag såg förfärat på henne där hon lugnt satt och pratade om att hon gick och sålde sig själv.

- Det är ju förfärligt! Hur kan dom göra så? Upprört ställde jag mig upp trots att jag fortfarande var ostadig på benen och hon såg upp på mig och ryckte på axlarna.

- Det är så det är. Dessutom är det inte alltid så farligt. Visst finns det några som är hemska, men många är väldigt snälla också. Ibland har de med sig godis, eller gör jag dom nöjda brukar jag få lite extra pengar också. Jag kan klara mig i veckor på vad jag tjänar där på en dag, till motsats till vad jag tjänar på att tigga varje dag. Jag sjönk ner i sittande ställning och visste inte längre vad jag skulle säga till henne. Förstod hon inte hur fel det hela var vad som försiggick? Var det bara jag som reagerade på de?

- Men.. Vill du verkligen dethär? Dimelza såg sorgsen ut av min fråga.

- De betalar i alla fall, inte som många av vakterna. Mamma jobbade också där innan.

- Menar du att vakterna också gör så mot dig?

- Mot alla kvinnor, det spelar ingen roll om vad du gjort eller hur gammal du är. Därför hjälpte jag dig, jag vet vad de kan göra. Det finns bara en vakt som är snäll, han lät mig slippa undan efter jag stal ett bröd en gång. Jag fattade tag i hennes händer och såg henne djupt in i ögonen.

- Dimelza, lova mig att aldrig mer gå dit. Okej? Jag tar med dig till Iljingard, och jag lovar dig att det aldrig mer kommer hända dig. Dimelza såg på mig med stora ögon.

- Menar du att du tänker ta med mig? Jag nickade.

- Självklar, tror du jag tänker inte låta dig stanna kvar här? Det skulle jag aldrig kunna göra, ännu mindre efter det du berättat. Pion är godhjärtad, hon kommer att förstå. Dilmelza kastade sig om mig och kramade om mig hårt.

- Tack.. Viskade hon mot min bröstkorg och jag la armarna om henne.

En vecka passerade innan vakterna hade slutat patrullera skogarna kring Wrotham och vi kunde påbörja våran resa hemåt. Gideon skulle hinna före oss, så mycket var säkert, men jag hoppades på att vi ändå skulle komma i tid. Dimelza berättade om att tunneln ledde rakt ut i en jordkällare på utsidan av muren, och tog ett stearinljuset och började leda mig längre in i tunneln. Och mycket riktigt, efter en stund började tunneln vinkla sig kraftig uppåt och slutligen kom en gammal stentrappa som ledde oss upp till den nästan hopfallna jordkällare. Lättat sträckte jag på mig i solljuset efter för många dagar i en instängs tunnel.

- Finns det en by här i närheten där man kan köpa en häst? Jag kände efter vid mitt bälte och insåg till min lättnad att min lilla väskan  med pengar hängde kvar där och kändes fortfarande tung.

- Ja, det är bara en halvtimmas promenad genom skogen. Hon vände blicken mot mig. Är det säkert att jag får följa med? Jag nickade och la en hand på hennes axel.

- Det kommer inte vara en bekväm resa dock, vi kommer behöva skynda oss. Dimelza sprack upp i ett leende innan hon glatt anslöt sig vid min sida och lovade att sköta sig och visa mig de bästa försäljarna i byn.

Sist hade det tagit mig och Gideon tre veckor ner till Wrotham, nu avverkade vi kilometrarna med en halsbrytande fart . Dimelza hade hon fått rida dagar i sträck med endast korta mat och sov pauser. Men jag hörde aldrig ett klagande från hennes mun, och på nätterna lindade jag in henne i en filt så hon kunde sova medan jag höll i henne.

- Så Gideon är förrädaren? Jag nickade , han var förrädaren, han hade ljugit för mig hela denhär tiden och jag hade varit så dum att jag trott på honom. Jag förargades över mig själv, hur jag allvarligt trott att jag kunde litat på honom och förbannade mig själv över alla gånger jag låtit honom komma mig nära.

- Stod du honom nära? Jag suckade och såg bortåt lite innan jag nickade. Ja, det gjorde jag. Jag hade verkligen lärt mig att tycka om den arroganta stela personen han var. Jag hade varit så korkad. Dimelza studerade mitt ansikte.

- Var du förälskad i honom? Jag blev tvungen att le av hennes ord men insåg sedan hur jag faktiskt aldrig tänkt på de. Och nu när hon ställde frågan var det som om jag för första gången tänkte på de.

- Mer än jag borde gjort verkar det som.

Det var åtminstone en lättnad för mig  att äntligen komma tillbaka till Pions kungarike, det gjorde mig mindre illa till mods men jag vågade ändå inte göra några uppehåll i byarna. Jag hoppades bara att jag inte skulle komma för sent, för vad det skulle innebära visste jag inte, och vågade inte heller tänka på det. I denhär takten skulle vi vara framme om några dagar, och jag blev allt mer illa till mods desto närmare jag kom. Tänk om jag kom för sent, hade Gideon redan dödat Pion? Var Rewe redan påväg innan hon hunnit samla sina trupper?  Jag såg ner mot Dimelza som låg och sov framåtlutad över hästen och jag strök henne över ryggen. Tänk om jag inte ens kunde hjälpa henne, flickan som faktiskt kommit och betyda en hel del för mig de senaste tiden hon rest med mig. Hon skulle annars inte ha någonstans att ta vägen, och jag ville inte utsätta henne för de. Inte efter vad jag sett hur hon levt nu. Inte efter vad hon gått igenom.

-----------

Ett halv tarvligt kort kapitel.. Ber om ursäkt för de, får väll ändra om de senare.. Lite ide brist för tillfället bara, men ville ändå skriva och uppdatera.. aja