Prolog

1.2K 79 13

Mitt liv var ganska tråkigt, om jag skulle vara ärlig. Men idag hände allting på en och samma gång. Jag hade satt mig i bilen för att köra till mitt nya jobb, på Karolinska Universitetssjukhuset. Självklart var jag sen, jag var alltid sen till allting jag någonsin skulle på. Egentligen körde jag minst 10 km/h för snabbt och jag skulle säkert bli tagen av polisen om de var i närheten, men jag var tvungen att köra så snabbt för att ens kunna försöka komma i tid. Jag vände om på ratten och svängde höger in på en väg som jag visste var en genväg. När däcken sladdade in på vägen svor jag lågt och stirrade på klockan som fanns på radion. 10:59 - jag skulle vara på sjukhuset vid elva. Jag var inte i närheten på långa vägar. Perfekt. När jag äntligen kunde få mig ett jobb så måste tidsoptimisten i mig förstöra allting. Allt jag kände för att göra var att stanna mitt på vägen för att kunna slå ansiktet mot ratten och bara intala mig hur dum jag var, men jag fortsatte att köra.

Egentligen var det inte min förtjänst att jag skulle få ett jobb på ett så stort sjukhus som Karolinska, det var min mammas. Det var hon som hade skickat ut ett välfyllt CV (som hon hade skrivit) till massor med företag. Visst hade fler än bara sjukhuset nappat på detta, men mamma hade tyckt att detta skulle vara bäst för mig. 

"Du behöver få mer erfarenheter!" hade hon sagt.

Både hon och jag visste egentligen att det inte var någon idé att försöka hitta ett jobb åt mig, jag skulle ändå förstöra allt inom en månad - om jag ens fick jobbet nu på grund av min sena ankomst. Jag förstörde alltid allting i slutändan, vilket gjorde att jag hade slutat försöka. Jag hade slutat försöka hitta lägenheter, jag hade slutat plugga, jag hade slutat med kärlek. Både jag och mamma visste att jag skulle ruttna i vår pyttelilla lägenhet; det var där jag skulle dö, helt ensam.

Med fingrande trummande på den svarta ratten så åkte jag igenom en rondell och in på en mindre väg i ett bostadsområde. Om jag var vilse nu visste jag inte ens, jag hade aldrig kört så här långt hemifrån i hela mitt liv. Egentligen gjorde det ingenting att jag hade virrat bort mig, min första dag skulle ändå ha gått åt skogen i vilket fall, så min sista utväg hade ändå fått vara att inte dyka upp. Även fast jag hade börjat planera på att inte komma alls så körde jag närmare 80 km/h på en trettio-väg. Om paniken att jag skulle förstöra ännu en del av mitt liv inte hade kommit och om hjärtat mitt inte hade bankat uppe i halsgropen hade jag nog upptäckt övergångsstället tidigare. Om jag inte hade kört så snabbt hade jag nog sett killen som långsamt gick från andra sidan vägen till den andra. Jag hade kanske kunnat bromsa då. Men min bromsning kom för sent. Sekunden innan jag kraschade in i honom så kunde jag se paniken i hans blå ögon. Det var som att allting började gå i slow-motion. I ren skräck släppte jag ratten när jag körde in i honom och satte händerna för ögonen. Ett skri hördes innan allting blev svart.

Nästa gång mina ögon öppnades igen kände jag direkt hur hela min kropp värkte. Förskräckt såg jag mig omkring. Jag satt fortfarande i bilen, säkerhetsbältet knäppt över min kropp. Med all kraft jag hade tryckte jag upp bältet, försökte få upp bildörren. Det var då jag upptäckte att bilen låg upp och ner. Vad hade hänt? I panik slog jag till med armar och ben mot dörren då den inte gick upp. Ett skri ropande på hjälp lämnade min strupe utan att jag ens gjorde någonting. Tillslut såg jag en människa framför mig. Kvinnan framför mig tog i och öppnade upp bildörren.

"Är du oskadd?" frågade hon med orolig röst. "Jag såg alltihopa, det såg ganska läskigt ut."

"V-va?" fick jag förvirrat ur mig.

Hon sträckte ut handen mot mig. Min egen hand skakade som ett asplöv på hösten när jag sakta försökte ta tag i hennes. Hon la sin andra hand över min underarm för att försöka få ut mig ur bilen. När jag äntligen kom ut igen bländade solljuset mig. Jag tryckte mig mot bilens kaross och stönade lågt till. Tårar retade mina ögon.

"Kom här, det finns ambulanssjukvårdare där borta", sa kvinnan och försökte få med mig.

Hon la sin lediga hand om min axel och ledde mig sakta men säkert ur diket där jag hade hamnat. Det kändes som att mina öron slog lock, då min hörsel försämrades mer och mer för varje steg vi tog. Min syn blev suddigare och suddigare. Allting blev vingligt och jag tappade nästan balansen. Tillslut låg jag på en brits i en ambulans. Två ambulansförare pratade med varandra, vad de sa hörde jag inte - det enda som träffade mina öron var massor med mummel. Värken i hela min kropp tog över, fick mig att stöna till och sluta mina ögon. Jag bet till i min egen underläpp hårt, så hårt att jag kände en smak av järn - blod. Smaken av mitt eget blod fick det att snurra i huvudet på mig. Tillslut var allting svart återigen.

-

Från början hade jag egentligen tänkt att inte skriva något meddelande här, utan bara lägga upp det här kapitlet som en liten överraskning, men det klarar jag inte av. Jag älskar ju att skriva mina meddelanden :(

Okej. Först och främst; HEJ! Herregud, jag trodde aldrig att jag skulle skriva här igen. Men Wattpad är som en drog och jag är en missbrukare. Det där var en dålig jämförelse. Don't do drugs, kids.
För drygt ett halvår sedan tyckte jag att det var dags för mig och Wattpad att gå skilda vägar då skrivandet kändes mer som en börda än ett intresse. Men, nu är jag här och har åter förstått varför jag älskar att skriva.

Det känns så konstigt att vara tillbaka här. Läser någon ens fanfics längre? Kommer någon ens läsa detta? No one knows. I vilket fall som helst, om du läser detta: hur mår du?? Mår du bra? Har du saknat mig? Vem du än är sä tänker jag berätta att jag har saknat dig. Jag har saknat hela den här plattformen.

När var det ens jag slutade? I oktober? Wow, vad har hunnit hända på sju månader då?
Jo, allt i skolan har ju självklart blivit bättre - som alla sa sådär i början när jag låg och grät varje dag. Jag är så glad över mitt skolval idag och skulle inte vilja byta bort det mot något annat! Wow, nu smörar man för skolan.
Strunt samma, jag mår i alla fall toppen! Imorgon är det fredag och jag får sommarlov! Jag vill ge massor av kärlek till min skola som låter oss sluta tillsammans med treorna (och tvåorna såklart) en vecka innan alla andra i stan <3

I sommar spenderar jag X antal veckor och dagar på Arlanda flygplats för att sommarjobba där, så om någon är där - jag befinner mig på Terminal 5 ;) Okej, jag skoja. Inte om jobbet, men om det sista. Jag är väldigt trött, om det inte märks.

Tbh så är jag lite rädd för att lägga upp det här. Tänk om ingen läser det, tänk om ingen gillar det. Snälla gilla det, det är det enda jag har lagt ner tid på under den senaste veckan.

Jag borde kanske inte skriva mer innan det här meddelandet blir längre än kapitlet. Så, bara så att vi är på det klara; jag kunde inte hålla mig borta från Wattpad utan försökte få tillbaka mitt konto, då jag låste mig själv ute från det, hehe.
Hoppas ni/du mår bra och kommer att gilla det jag skriver i framtiden - för det skulle göra mig väldigt glad!
Ge mig en liten röst eller kommentarer så jag får bli ännu lite gladare och får känna på vad jag har missat under de här månaderna!

Massor med kramar!! ❤❤

The Car Crash » foscarLäs denna berättelse GRATIS!