Två olika världar

12. Ett nytt liv

Caleb's perspektiv.
Jag kände en kall hand nudda min axel och jag stelnade till. Jag vågade inte andas, inte röra på mig. Var det vakterna? Hade de kommit för att hämta mig för att jag hjälpt en människa?

"Caleb, var inte rädd. Det är mig du har letat efter", hörde jag en kvinnoröst viska bakom mig.

Jag vände mig hastigt om och såg in i två ljusgröna ögon. "Vem är du...?" sa jag efter ett tag när jag studerat kvinnan uppifrån och ner. Hon hade mörkt lockigt hår, en mörkgrön fena och bar en vinröd kappa. Hennes ansikte var sminkat i mörka färger och hon såg ut att vara i 30-års åldern kanske.

"Jag är Iris. Följ med mig", var det ända hon svarade innan hon började simma framåt med snabba tag. Jag följde tvekande efter henne, vad ville hon? Vi simmade längre och längre ner i havet, jag hade aldrig varit såhär djupt nere förut. Vi kom tillslut fram till en stor grotta.

"Följ med mig in", sa Iris och simmade in igenom öppningen till grottan. Det var väldigt mörkt och kallt och det påminde om den grottan jag övernattat i efter att ha hjälp Linnea.

De kommande minuterna bestod av en lång tystnad... Ingen av oss sa någonting och jag började bli väldigt osäker.

"Kan du nu förklara vem du är och vad jag gör här?" sa jag tillslut med en låg röst. Jag stirrade ner på min egen fena och bara väntade på ett svar.

"Jag har redan berättat för dig vem jag är: Iris. Det var mig du hörde i din dröm, det var jag som kallade dig till att komma hit", sa hon lugnt.

Jag svalde och kände hur mitt hjärta började slå hårdare. Sedan tittade jag upp på Iris och bet ihop.

"Du sa att jag skulle få veta vart mina systrar är. Du sa också att det fanns ett sätt för mig att kunna vara med Linnea igen."

Iris nickade mot mig och skrattade svagt.

"För det första, så kommer du inte att hitta dina systrar. De är döda, tyvärr."
Jag kunde inte ta in orden hon just sagt till mig. Jag kunde bara inte. Allt stannade och jag kände att jag skulle brista när som helst. De kunde inte vara... borta. Hon ljuger, de kunde inte vara döda.

"Du ljuger", viskade jag och stirrade på henne med uppspärrade ögon.

Iris höjde på sina ögonbryn och bara skakade på sitt huvud.

"Fortsätt att leta efter Anne och Diana du, det kommer bara att sluta lika illa för dig som det gjorde för de..." Iris stirrade på mig och log falsk. "Och för det andra... Det finns ett allternativ du kan välja på för att kunna vara med Linnea. Ge upp ditt liv i havet och bli en människa." Hon betonade ordet människa med en äcklad röst och jag rös till.

Jag bara stod och kollade på henne, på Iris. Menade hon att jag kunde bli en människa? Menade hon att jag skulle lämna allt jag hade i havet, mitt hem? Fast vad hade jag kvar egentligen? Min familj var död och jag kunde inte göra något för att få tillbaka den. Varför då inte starta ett nytt liv...? Med Linnea.

"Vad behöver jag göra för att bli en människa?" frågade jag lågt.

Iris simmade närmare mig, så nära att jag nästan blev rädd för att hon skulle göra mig något.

"Du måste ge upp din tankeläsarkraft, du måste ge den till mig så att jag ska bli starkare. Det är det enda", sa hon.

Jag nickade sakta. Men varför ville hon ha min tankeläsarkraft när hon redan kunde läsa tankar eftersom hon visste allt om mig...?

"Okej", sa jag. "Bara hjälp mig". Min röst skakade och jag kände att jag när som helst skulle börja gråta. Jag var desperat.

Iris nickade mot mig och plötsligt kände jag hur min fena började dela på sig och hur jag inte fick någon luft. Jag skipade panikartat efter andan och i nästa sekund så vart allt svart.