Skogsväktaren

Kapitel 1

Mattias håller Jaka i handen när de springer. De är precis lika glada båda två, trots att den ena tror att den är gladare än den andra och tvärt om. Han håller henne i handen när hon faller, känner hur hennes hand rycks ur hans och hur hans arm liksom hoppar till i fästet när hon nästan drar med sig honom i fallet.

Han är påväg att börja skratta innan han ser hennes min. Hennes uppspärrade ögon står ut så mycket att han tror att de ska ramla ut ur ögonhålorna. Munnen är vidöppen i ett tyst skrik i de få hundradelarna det tar för hennes hjärna att uppfatta smärtan. Sedan skriker hon. Ett hysteriskt, plågat, fruktansvärt skrik. Hon skriker så högt att han blir rädd för att hans trumhinnor ska sprängas. Sedan tystnar hon tvärt och tårarna börjar rinna. Han slänger sig ner på marken vid henne och tar hennes ansikte i sina händer, får hennes blick att möta hans.

"Mitt... mitt ben!" får hon fram mellan flämtningarna. Han låter blicken svepa över hennes kropp, längs med hennes armar och ser att hon håller händerna ovanför vristen. Precis under hennes händer har en björnsax huggit tag om hennes ben. Blodet rinner längs med vristen, ner över och in i skorna.

"Okej, okej. Var stilla!" Han tar båda händerna och försöker bända upp björnsaxen. Den låter sig inte rubbas. Med andan i halsen ger han upp och ser sig omkring för något att bända upp saxen med. Jaka flämtar, gråter och håller tillbaka skriken genom att bita sig i läppen så hårt att den har börjat blöda.

"Jag kommer strax", säger Mattias och ställer sig upp. Jaka griper tag i hans byxben. Han ser paniken i hennes rödgråtna ögon. "Jag ska hämta något att bända upp den med, jag lämnar dig inte", säger han som svar på hennes tysta fråga.

Hon släpper hans ben och han fortsätter gå en liten bit, men fortfarande så att han är inom synhåll för Jaka. Han får syn på en tjock gren som han plockar upp och går tillbaka med.

"När jag säger till drar du ut foten, okej?" Hon nickar, fortfarande med panik i ögonen. Han sätter försöker linka in grenen mellan saxen men lyckas inte. "Jaka", säger han och låser hennes blick vid hans. "Jag måste be dig om en sak."

"Säg det bara så jag kan komma härifrån", säger hon mellan sina hopbitna tänder. Blodet rinner längsmed hennes haka. Han ser beslutsamheten i hennes ögon.

"Pressa ditt ben neråt mot marken så hårt du kan." Hon nickar, flämtar till och kväver ännu ett skrik när hon gör som han bad henne. Han bänder upp saxen tillräckligt mycket för att grenen ska få plats, sätter fort in grenen och lyckas på så sätt få upp den tillräckligt mycket för att Jaka ska få ut sitt ben.

"Nu", andas han och hon rycker bort sitt ben ur saxens grepp. Ett skrik passerar hennes läppar när hon får se hur djupt saxens taggar har bitit sig in i hennes kött.

Mattias släpper genast saxen och slänger iväg den en bit. Sedan vänder han sig till Jaka som sitter och vaggar fram och tillbaka, paniken reflekteras nu i varje liten rörelse hon gör. "Andas", säger han "Jaka, andas. Du måste andas. Ta djupa andetag nu. Andas" Hon skakar på huvudet och försöker säga något men lyckas inte. Mattias vänder sig istället till hennes ben och drar försiktigt upp kjolen. Såren är djupa. Han handlar instinktivt och drar av sig sin översta tröja, river av en bred remsa och lindar runt hennes blödande köttsår. Sedan tar han sitt bälte och drar det runt hennes nedre lår. Han spänner åt det. Hårt. Hon flämtar.

"Kan du gå?" Han praktsikt taget lyfter upp henne på hennes fötter. Hon vinglar till, men viftar envist bort hans hjälpande hand. Hon tar ett prövande steg men hennes ben ger upp. Mattias fångar upp henne, lägger hennes ena hand runt hans nacke och han lyfter smidigt upp henne. Sedan ökar han på stegen så att han nästan springer.

"Vi måste ta dig till en helare, och det snabbt." Hon mumlar något till svar och han börjar springa. Det är tur att han har spenderat så mycket tid i skogen, annars hade det kunnat ta flera timmar att ta sig ut om man inte vet vart man ska. Men Mattias vet precis vart de ska.

Inom loppet av en halvtimme stapplar Mattias ut ur skogen, andfådd, med en slapp Jaka i famnen och ett frågetecken i huvudet - vart ska han ta vägen nu? Han vet att om han går till en av kungadömets helare skulle de undra vad han och Jaka hade gjort tillsammans - i skogen dessutom - och han skulle förmodligen bannlysas när de får reda på vad de gjorde. Går han till sin mästare och ägaren av smedjan han jobbar på skulle han undra vad de gjorde och han skulle förmodligen bli av med jobbet.

Bannlysning eller arbetslöshet? Valet är ganska självklart. Han ökar på stegen igen. Fast nu springer han inte, vill inte väcka mer uppmärksamhet än vad han redan gör. Han är snabb ändå, tar vägar i byn som är lite undangömda, som inte många vet finns och på så sätt är han ganska diskret.

"Tolle! Tolle!" Mattias gormar så fort han kommit innanför dörren. "Tolle vart är du? Jag behöver dig!" Tolle, en medelålders man med valkar på händerna efter många år i smedjan, kort skäggstubb i ansiktet och trötta men vaksamma ögon, mumlar något när han kommer in i smedjan innan han får syn på Mattias.

"Vid alla gudar, pojk! Vad har du gjort?" Tolle är snabbt framme vid ett bort, river ner alla verktyg på golvet och hjälper Mattias att lägga ner Jaka på bordet.

"Vi var i skogen, hon föll och när jag tittade efter såg jag att hon satt fast i en björnsax." Tolle stelnar mitt i sin rörelse att kavla upp ärmarna. Han fortsätter som att Mattias inte såg något när han tittar på honom. "Vad är det Tolle?"

"Vilket ben var det?" Han viftar bort Mattias fråga. Mattias drar försiktigt upp klänningen på Jaka så hennes högra ben blottas. "Jag försökte stoppa blödningen", förklarar han när Tolle studerar benet men inte säger något.

"Jag förstår, jag förstår. Är hon vid medvetande?" Han går bort för att hämta en trasa och en flaska sprit.

"Nej."

"Det kommer hon att bli efter det här. Håll nere henne." Mattias tar ett fast grepp om hennes ena axel och hennes högra ben. Tolle häller spriten rakt på benet och trycker sedan trasan mot det.

Först händer ingenting, sedan slår Jaka upp ögonen och skriker rakt ut. Hon försöker rycka bort benet från trasan. "Håll i henne!", säger Tolle och Mattias tar ett fastare grepp om hennes ben ben och pressar ner hennes axel i bordet. Tolle lyfter försiktigt på trasan, häller på mer sprit på benet och pressar återigen trasan mot såren. Jaka rycker okontrollerat på benen.

"Jaka? Jaka? Du måste va stilla. Vi hjälper dig, okej?" Mattias lyckas på något sätt möta hennes blick och låsa fast den. Det rinner tårar längs med hennes ansikte och hon nickar.

"Släpp henne inte, Mattias", säger Tolle varnande och innan Mattias hunnit reagera har Tolle tryckt en trasa mot hennes mun och Jaka är än en gång medvetslös.

"Varf-"

"Hon blev för medveten om vad det var som hände. Det är dessutom lättare att sköta om såret såhär", avbryter Tolle. Det är tyst en stund och Mattias låter Tolle jobba ostört med hennes sår medan ilskan kokar inom honom.

"Vart var ni?", säger plötsligt Tolle. "I skogen när hon fick saxen om foten?" Mattias hade förväntat sig frågor, men inte någon som liknade denna.

"Vad spelar det för roll? Vi var i skogen bara", svarar han undvikande.

Tolle möter hans blick. "Vart var ni Mattias?" Tröttheten i Tolles ögon är som bortblåst.

"Vi var ganska nära bäcken. Söderut från Det Stora Trädet." Tolle nickar sakta.

"Hon är färdig. Lägg henne i din säng tills hon vaknar." Mattias nickar och lirkar försiktigt under händerna under hennes knäveck och rygg och lyfter upp henne i famnen igen. Han slås plötsligt av doften som hon utsöndrar. En blandning mellan svett och rosor. Det är väldigt tilltalande. Han kommer på sig själv med att beundra hennes anletsdrag.

Skärp dig Mattias, hon är inget för dig. Det vet ni båda två mycket väl. Han går uppför trappan till sitt lilla rum och lägger försiktigt ner henne på sängen. Sedan drar han fram stolen från till skrivbord och sätter sig och väntar på att hon ska vakna.