Seriemördaren (ny)

16. Ett möte (Roxanne)

Jag strosar sakta längs Stadsvägen med matkassen i ett hårt krampaktigt grepp medan jag betraktar villorna på vardera sidan om vägen. Stora tvåvåningshus med pooler och stora gräsmattor. Sådan lyx kommer jag och Ava aldrig ha råd med, hennes lön räcker knappt åt att betala mat och hyra. Hon jobbar bara halvtid på Ica, och trots att jag bara bott med henne några få dagar har hon redan börjat tjata på mig om att jag ska söka något sommarjobb. I mars! Det är flera månader till sommaren, men Ava menar att om jag väntar för länge så blir alla de bra jobben upptagna. Och det är ju sant.

Jag måste stanna och vila en stund, matkassen är tung och jag är inte så värst stark. Ava är sjuk idag och bad mig handla efter skolan, och eftersom Ica ligger åt fel håll så måste jag gå dubbelt så långt för att komma hem.

Min telefon vibrerar svagt i min bakficka. Jag fiskar upp den och ser att jag fått en snap från Ava.

<Hemma snart?> Jag skriver snabbt <Aa, vid villaområdet nu> och stoppar tillbaka telefonen i fickan. Strax efter plingar den till igen. <Kan du inte ta bussen? Jag e hungrig och skafferiet e tomt>. Jag suckar. Ava och hennes eviga hunger. <Ok>, skriver jag snabbt och ser mig omkring efter en busshållplats. Ungefär hundra meter bort finns en. Jag börjar gå ditåt med påsen halvt släpande i marken. När jag äntligen kommer fram ser jag en kille stå där, klädd i en lång svart rock. Han ser ut att vara i min ålder, kanske ett par år äldre.

Han är lång och påminner lite om Julian, samma mörka hår och samma kroppsbyggnad.

"Hej", mumlar jag generat. Det måste ha sett jättefånigt ut, en tjej på snart sjutton år som knappt orkar bära en matkasse. Jag måste verkligen börja träna.

Killen tittar upp från sin mobil.

"Hej", svarar han. Hans röst påminner också lite om Julians. Hes och lite raspig, men ändå vacker.

Men vad fan håller jag på med?! Jag inser plötsligt att jag står och jämför en helt främmande kille med min egen pojkvän. Han kan ju vara vem som helst, jag känner honom inte ens! Och jag jämför honom med Julian, min älskade pojkvän som nog är den jag känner bäst i hela världen!

Jag vänder mig hastigt bort så att han inte ska se min kraftiga rodnad.

Jag ställer ner matkassen på den fuktiga trottoaren för att vila mina armar, men det skulle jag inte ha gjort. Påsen välter och allt dess innehåll far ut över trottoaren. Konservburkar rullar iväg ner på vägen och jag ger ifrån mig ett förfärat utrop.

Jag kastar mig ner på knä och börjar snabbt plocka ihop grejerna i kassen igen. Men innan jag hunnit få ner allting känner jag en hand på min axel.

"Jag hjälper dig", hörs en röst och sekunden därpå dyker den mörkhåriga killen ner bredvid mig.

"Jag... Tack", mumlar jag när han börjar stoppa ner sakerna i kassen. Efter en kort stund är allting nerstoppat igen. Jag reser mig upp precis i tid för att se den blåa bussen svänga runt ett hörn och komma inom synfält.

"Tack för hjälpen", säger jag vänligt och ser in i hans klarblåa ögon.

"Ingen orsak", svarar han och blinkar åt mig. Jag tar upp busskortet ur fickan på min röda kappa och kliver på bussen.

Jag letar upp ett säte långt bak, tar på mig mina hörlurar och sätter på låten Falling med Trevor Daniel.

Jag tänker på gårdagens händelse. Amaryllis som hämtat kniven, men jag har ingen aning om hur hon fick tag på den utan att rektorn upptäckte det. Och jag minns hur Julian bara stannade i luften, som om han frusit i tiden. Och Eden... Jag tror att hon vet något. Hon såg så skyldig ut, men samtidigt så rädd ut. Som om hon gjort något som hon inte borde ha gjort.

Jag ser staden blixtra förbi medan bussen kör in i centrum. Jag ser uppspelta barn i lekparker, män utanför barer och tjejer som röker vid parkbänkar.

Crail, den lilla staden som jag från och med nu kommer att kalla för mitt hem. Jag vet inte om jag ser det som något bra eller dåligt. Visst älskade jag att bo hos min farmor i det lugna Plockton, men det är något spännande med att leva i en stad. Eller, egentligen borde man ju inte kalla Plockton lugnt, det härjade ju en seriemördare där på slutet. En seriemördare som, om man nu skulle tro tidningarna, kanske har kommit hit. Var det verkligen smart av mig och Julian att flytta hit, i tron om att bli av med mördaren för gott? Eller är det bara ännu ett av våra misstag?

________________________________________________________________________________________________________________________

Här är ett till kapitel, lite längre än det förra. Vem är denna nya mystiska kille? Tack för att du läste.

Ord- 794