Älskade förövare?

22 3 1
                                    

"Jag är inget offer för jag älskade min förövare". Den tanken har jag tänkt många, många gånger. Jag avskyr samhällets bild av det ideala offret eftersom att den så pass sällan stämmer överens med verkligheten. Därför tog det också flera år för mig att inse att jag var, och är, ett offer. Det var ingen som hade tvingat sig på mig med våld. Det var jag som initierade kontakten. Det var jag som uttryckte mina känslor för henne. Då är man väl inget offer, eller? Det var ju jag som satte bollen i rullning. Hade inte jag varit så på och utnyttjat hennes sårbarhet så hade inget av det här hänt. Hon har inte utsatt mig för något övergrepp, jag älskade ju henne.

Så tänkte jag i flera års tid. Jag skämdes och höll det hemligt för jag ansåg att det var mitt fel. Det var jag som var äcklig som förälskade mig i någon som var mer än tjugo år äldre än jag själv. Det var jag som var elak och manipulativ för att jag bekräftade henne när hon som bäst behövde det. Hon var ju nyskild, för guds skull. Det kanske låter konstigt, men det var exakt så mina tankar gick. Aldrig tänkte jag på det skeva faktum att en 37-årig kvinna tillät sig bekräftas av en 14-åring.

När jag berättade för min terapeut vad den här kvinnan hade gjort mot mig så frågade hon om vi fortfarande hade någon kontakt. Jag svarade nej. Hon frågade om jag hade tagit bort och blockerat henne på sociala medier, platsen där den största delen av vår kontakt brukade utspela sig när vi inte var tillsammans. Jag svarade återigen nej. Självklart förstod jag följdfrågan men jag har inget rimligt svar på den. Det är klart att jag borde ha blockat, tagit bort och avföljt för längesedan. Nyckelord: borde. Det är vad folk runt omkring mig tycker och det är vad jag borde tycka. Men det medför också en känsla av förlorad kontroll. Hon är borta sedan länge. Jag har inte pratat med henne på över sju år. Det borde inte vara något problem att ta det där sista lilla klivet och radera henne från mitt liv helt och hållet, men jag kan bara inte. En grön prick vid hennes profilbild på Facebook Messenger är det enda som försäkrar mig om att hon fortfarande lever och mår bra. Även om jag vet att jag inte borde bry mig om hur hon mår.

Får man älska sin förövare, trots att man hatar det som denne har utsatt en för? Får man bry sig om och oroa sig för sin förövare? Får man sakna sin förövare? Är man fortfarande ett offer då?

SinneskartaWhere stories live. Discover now