3.5

2.3K 98 10


Tystnaden som låg över oss i rummet kändes som om den varade i en evighet. Ogge satt bara och masserade sitt huvud medan tårarna än föll en efter en. Felix hade zoonat ut helt, och satt helt still medan han stirrade tomt framför sig på Ogge. Omar som satt i fåtöljen närmast dörren gjorde inget annat än att endast flacka med blicken mellan oss andra tre. Samtidigt som jag själv satt hopkrupen mot Felix med ena knäet uppdraget mot min kropp, vilket jag höll om.

Och jag var rädd. Det hade alltid varit Felix och Ogge. Om han sade något, då sade han det först till Ogge. Om han ringde till någon, då ringde han först till Ogge. Om vi skulle göra gruppindelning i en koreografi, då ville han vara med Ogge. Och om vi skulle dela rum, eller till och med säng, då ville han alltid vara med Ogge, fastän han inte alltid visade det så stort. Och jag var nu faktiskt rädd, över att han kanske, kanske kommer välja Ogge, istället för mig.

"Jag är inte kär i dig Felix. Det är jag inte. Men vi två har, eller hade, en sådan stark relation. Vi var ett par på ett vis. Och att du gjort slut med den relationen är så otroligt jobbigt. För jag vill ha dig, precis som du var, men.. men om du skulle velat vara något mer skulle jag inte nekat till att testa, för du är så mycket för mig" han snyftade till men torkade tårarna under hans ögon på de rödrosiga kinderna han nu fått, och såg ut att samla sig, för jag vet att han är stark. Han vill inte gråta.

"Då vet ni. Kan ni snälla anpassa er nu för jag orkar inte" med de orden sagda reste han sig från soffan och gick ut på dansgolvet igen, bakom våra ryggar. Musik kunde jag höras sättas på, men ingen jag kände igen. Antagligen var det någon av hans egna koreografier, för jag förstår att dans lär vara det enda han kan släppa ut känslorna i just nu. Han bryr sig aldrig om någon betraktar honom medan han gör det - dansar. Det är bara han och spegel, rörelserna och det han förmedlar.

Felix vid min sida satt fortfarande tyst och stirrandes framåt. Han hade nu dock stängt munnen och satt mer slappt än innan, men lika frånvarande. Och fastän oron inom mig gnagde och gjorde ont, kunde jag inte undgå att förhindras från att funktionera normalt på grunt av hans utseende. Jag blev fast i att titta på varje detalj i hans stilla ögon, varje liten fräkne han hade, och formen på hans läppar. Det är så svårt att slita blicken från honom, när han är det mest intressanta objektet i rummet.

"Sluta glo" Jag ryckte till av Omars mörka röst och tittade istället på honom där han än olikt Ogge satt kvar. Varför jag alltid tycks glömma bort hans vistelse är så konstigt. Han är ju lika närvarande som alla andra liksom, eller i alla fall till den fysiska delen. När det gäller att engagera sig muntligt i allvarliga diskussioner är han aldrig den vars röst sticker ut, jämfört med andra situationer - då han alltid ska vara centrum.

"Vad är ditt problem?" Min röst var låg, men inte ens nära ilsken. Istället sade jag det med en uppriktigt sårad ton, men han vek bara undan blicken och rynkade nästan äcklat på näsan.

"Va?" Fortsatte jag i samma ton, men nu lite mer irriterat. Han är så konstig nu. Såhär trodde jag aldrig han skulle bete sig mot oss två angående att vi var ett par. Det var mer åt att han inte fick solon som jag skulle förväntat mig att hans beteende skulle efterlikna detta. Det är något ganska troligt.

"Mitt problem är alla ni! Ni ba säger massa saker till varandra, tycker ni har det så jävla jobbigt, men ni fattar inte att hur ni har det är skitlätt. .Ni beter er som om detta är världens undergång! Fattar ni inte hur jobbigt det kan vara i andra situationer? Ni är så otroligt irriterande för att ni inte kan- inte förstår hur jävla bra det är! Så töntiga" Att formulera sig väl har aldrig riktigt varit Omars grej, men jag förstod halvt vad det var han ville säga. Och hur tänkte han egentligen? Vad vi gör är vårt, inte hans.

"Ursäkta, men det spelar väl fan ingen roll vad vi tycker och känner? Varför skulle du beröras hårt av att det vi går igenom? Om det inte angår dig, vilket det till stor del inte gör, då är det inte din sak att bry dig om. Låt oss tycka vad vi vill" Svarade jag honom allvarligt. "Varför blir du irriterad på detta ens?"

Omar svarade mig inte, utan fnös endast - som om det jag sagt var löjligt - och undvek att titta på mig.

"Han blir irriterad för att han är avundsjuk. Är det inte så Omar?" Felix vid min sida satte sig nu lutat framåt och borrade sin blick i Omar. "Är det inte så att du avundas oss - att vi kan vara som vi är utan att någon dagligen slänger taskiga kommentarer till oss rakt upp i ansiktet? För du, jag tror nästan det"

"Felix håll tyst"

"Nej, du ska hålla tyst. Bara för att vi har det bättre än du haft det betyder det inte att du kan ge igen dina känslor på oss. Jag vill inte höra ett ord från Oscar att han är trött på ditt beteende. Förstår du?" Felix hade än inte tittat på mig. Det verkade som om han inte ens ansåg mig vara närvarande. Och vad var det han pratade om? Menade han att Omar "haft" det dåligt?

"Felix du skulle inte prata om det!" fräste han argt, och låtsades inte heller om mig.

"Men nu måste vi, för du går för långt. Du kan inte bara sitta där och-"

"Men okej! Jag mår väl dåligt över att ni sitter här och pratar öppet, beter er öppet, om- om det. Jag blir så jävla frustrerad när det inte kommer nån douche och skriker på er hur bögiga och fjantiga ni är. Att det bara är tjejer som gör , klär sig , beter sig . Ja-jag- jag orkar inte! Okej?!" Han snyftade till och begravde ansiktet i händerna, och jag förstod. Det var ju självklart. Att Omar blivit mobbad för att verka vara gay förklarar hela hans beteende. För för honom är det förbjudet. Att visa upp det med stolthet som vi gör lär ta på honom hårt. Och om det är som jag tror är det inte särskilt konstig. Han har alltid, så länge jag känt honom, varit den mest feminina av oss. Hans närmsta vänner är tjejer, och mycket han tycker om, som musik, är oftast "tjejigt", hur man nu ser på det. Men det är inget fel med det väl? Vi gillar honom som han är, för alla är olika, men att andra kanske inte gjort det har jag inte ens lagt en tanke på.

"Jag fattar det, men du kan inte tro att du får behandla oss så som de behandlade dig. Tror du det känns bra? Den känslan borde du väl själv känna till väl. Eller hur?" Felix röst hårdnade igen, och jag blev nästan lite undrande över det han sade. Om jag bör vara ärlig så låter det han säger ganska elakt. Att gå på Omar såhär hårt är väl ändå inte helt nödvändigt?

"Asså jag kan inte fatta att du drar upp det här nu, öppet och allt.. Jag berättade det för dig i förtroende Felix." Direkt reste han sig och gick med hastiga steg ut ur danssalen, med vad jag kunde se nya tårar rinnande.

Den här dagen var verkligen för mycket.

--
TRASHHHHHSHSHHH.
asså alla är drama lamas.
älskar när man skriver Felux elr Osvar <333
Nej men seriöst HAR INTE UPPDATERAT PÅ HUR LÄNGE SOM HELST??? i'm sorry but har ingen inspiration at allll.
och btw ÄLSKAR JAG ALLA ER.
bt.other.w förstår ni hur jobbigt jag har det som har inställt med oautomatisk stor bokstav efter mening -.- och nej orkar knte byta för är för grunge (ÄR INTE NÅGON FASHION-SAK DET ÄR MUSIKSTIL MEN NU SKRIVER JAG SÅ FÖR HAR INGET ANNAT ORD PÅ PANNAN) för det.

moments ›› foscarLäs denna berättelse GRATIS!