Kapitel 1 - Att förlora allt

5.5K 170 47

Vad roligt att du kan tänka dig att börja läsa min berättelse. Stavfel kan hittas lite här och där och berättelsen kan även innehålla spår av finlandismer. Finlandssvensk tjej här hej ^_^

[OBS! Jag håller just nu på att skriva om en del kapitel, eftersom mitt skrivarsätt inte var det bästa i början av boken. Notera dock att händelserna inte förändras.]

Ber om ursäkt för dåligt skrivna kapitel jag fortfarande inte hunnit skriva om. Tills vidare får ni stå ut med det :P

Det finns få händelser i början och är allmänt tråkig. Men jag loooovar att dit blir bättre haha.

Trevlig läsning:-)


Musiken spelas högt i den lilla bilen. Snöflingorna, som lyses upp av billyktorna yr ner och mosas sedan när de träffar bilrutan. Stora snödrivor, som plogbilen lämnat efter sig slingrar sig längs vägkanten. På den mörkblå natthimlen lyser en silvrig måne, som omges av tusentals glimmande stjärnor.

"Kör inte så fort, Peter", ropar mamma för att överrösta den höga musiken. "Det är halt."

"Vi är sena", svarar pappa bakom ratten. Han knappar på musikspelaren så att volymen sänks. "Vinterdäcken är splitternya, oroa dig inte Ella. Poliserna brukar heller inte köra den här vägen."

Mammas blick dröjer sig kvar på pappa. Sedan skakar hon på huvudet, suckar och tittar ut genom fönstret igen.

Jag lutar huvudet mot den kalla bilrutan. Jag hatar familjemiddagar. Varför övertalade jag inte mamma att få stanna hemma som Kevin? Han sa att han hade prov att läsa på. Jag skulle också ha ljugit. Vem har lust att bli förhörd av mormor och faster varje gång man träffas?

Jag menar, nej, jag vet inte vart jag ska söka efter gymnasiet.

Nej, jag bantar inte.

Ja, jag spelar fortfarande piano, och nej, jag har ingen pojkvän.

Bara släpp det! Jag har bara lust att sitta kvar i bilen hela kvällen.

"Larissa", säger mamma plötsligt. "Tog du med presenten till farfar?"

Det prydligt paketerade paketet ligger bredvid mig på det tomma sätet. Det finns ett kuvert också. På det står det Grattis på 70 årsdagen farfar! Med alla familjens handskrivna namn under.

"Det är här", svarar jag.

Mamma nickar snabbt mot mig och säger: "bra!"

Snart smalnar vägen av och de kala åkrarna på sidorna ersätts av tät skog. En mörk och dyster skog. Månens sken gör att otäcka skuggor placeras bakom varje träds grenar. Kusligt.

Det är något med skogen och månen. Det får mig att tänka på varje skräckfilm jag tittat på. Just därför gillar jag inte att titta på skräckfilm. De lämnar en med tusentals otäcka tankar snurrandes i huvudet. Jag menar, ibland vågar jag inte ens gå på toaletten mitt i natten i rädsla av ett en yxmördare ska stå bakom duschdraperiet. Det är jätte fånigt, jag vet. Men tankarna går inte att förhindra.

Plötsligt syns skymten av en mörk gestalt alldeles intill vägen. Den är borta innan jag hinner se vad det är.

"Peter?" säger mamma nervöst. "Såg du det där?"

Mamma såg det också.

Pappa kastar en snabb blick på mamma. "Vadå?"

"Jag tror det var en..." Hon tystnar och kikar in i skogen. "Stunt samma, det var nog inget."

Missing LunaLäs denna berättelse GRATIS!