Kapitel 11 - You have some nerves showing your face here

174 5 3

* Cole's perspektiv *
Onsdag 20:00 Geo Vingè's lägenhet
När jag kommer till dörren så hör jag hög musik spela. När jag öppnar den så ser jag folk i klänningar och skjortor. Hoppas jag slipper att se Geo, hon är så jobbig, hon flörtar alltid med mig även fast hon har en pojkvän. Ju längre jag kommer in i lägenheten så hör jag folk säga "Är han här ensam?" eller något liknande. Baren. Jag ser baren ute på den stora balkongen och går rakt mot den. När jag går ut genom dörrarna till balkongen, som konstigt nog är varm även fast det är jätte kallt i new york, så ser jag någon som jag känner igen. Nej, det kan inte vara hon, den här tjejen har en elegant lång röd klänning som säkert är jätte dyr. Men när hon vänder sig om, så ser jag hennes ansikte, och det är helt klar hon. Hope. Hon står vid räcket till balkongen och tittar ut mot alla hus och lampor. New york är faktist ganska fint på kvällen när det är mörkt ute. Jag smyger mig till baren så att hon inte ser mig, men jag håller ögonen på henne hela tiden. Jag ber om ett glas av champagne. När jag vänder mig om för att gå bort från baren så ser jag att Hope står med ett glas vin i handen medan hon pratar och skrattar med någon kille, som säkert inte alls är rik. Jag bestämmer mig för att gå till henne.
"Hej! Bort." Sa jag till killen. Han tittar bara på mig förvirrat. Men tillslut så går han och då vänder jag mig mot Hope. Hon ser inte glad ut. "Vad?" Säger hon surt med ett helt slätt ansikte.

* Hope's perspektiv *
Två timmar tidigare
"Hope! Har du inte bytt om?!" Du kan ju inte gå i de kläderna!" Halv skrek Geo till mig, medan hon tittade nedlåtande på mina svarta jeans och min gråa tröja. "Hmm? Vi får helt enkelt göra så här." Sa hon och gick uppför trappan och in till hennes gigantiska garderob. "Här." Sa hon och räckte fram en röd vacker klänning. Jag bara tittar på henne förvånat, hon låter mig aldrig låna något som är hennes.
"Wow..." Jag är helt mållös, det är nog den vackraste klänningen jag någonsin sett. "Är den till mig?" Frågar jag.
"Jepp!" Svarade hon med ett leende. "Den var lite för liten i den 'övre delen', om du fattar vad jag menar. Så jag tänkte att den skulle passa dig, eftersom, ja du vet." Självklart, när jag tror att hon är lite snäll så förolämpar hon mig. Äsch, jag bryr mig inte, för jag får ha på mig den vackraste klänningen någonsin!
"Tack så jätte mycket!!!" Säger jag med ett stort leende.
Nu tid
Vad gör han här? Han får inte vara här. Jag vill inte att han ska vara här. Det är säkert Geo som har bjudit in honom, dumma Geo... Eller så förföljer han mig, hursomhelst så skrämde han iväg den snyggaste och trevligaste killen som har flörtat med mig på länge.
"Jag tänkte att jag skulle komma över, för du såg så ensam ut." Sa Cole med ett leende.
"Det var jag inte, så om du ursäktar mig, nu ska jag leta efter killen som du skrämde iväg." Svarade jag och började gå iväg från Cole. Men efter ungefär ett steg, så kände jag en hand runt min handled, sedan en pust.
"Vänta, snälla?" Hör jag honom säga.
"Varför?" Frågar jag fundersamt.
"Får jag bjuda ut dig?" Frågar han som om det är något man frågar varje dag.
"Va?!"

Welcome to New YorkLäs denna berättelse GRATIS!