Natten son (Swedish)

Anger: den själ lösa

SMACK!

Det brännande avtrycket från Cronos hand brände kvar över min kind. Min kropp skrek av skräck o skamm, men min själ slet mot sitt fängelses galler av ilska o frustation.

"Huuuur?" Morrade Cronos hotfullt och sjönk ner på huk framför mig så att hans silvervita hår svepte över de smutsiga stenplattorna.

Skräckslaget stirrade jag in i hans Jadegröna drakögon som blixtade av ilska, jag svalde hårt.

Slaget kom innan jag hann reagera och slog omkull mitt huvud, rakt ner i golvet.

"Huuur!? Hur kunde du misslyckas?!" Cronos vrål var nästan mer smärtsamt än hans lavetter, det fick ens själ att skrumpna ihop till ett ruttet äpple.

"Du är en nattens dotter, djävulens skapelses själsvärd.... du befläckar din ära, du försänker dina systrars ställning. Du..."Hans handskbeklädda hand pekade på mig.

"Är inte värdig din position!" Auch... det sved.

Min ögon drog automatiskt mot mina systrar invid väggen. Kate sänkte sorgset blicken, ovillig att möta min.

"Meen..." Hackade jag och blickade bedjande upp mot min ledare, djupt önskande att jag alldrig nämnt Ascharoth vid namn. Cronos fixerade sina läskiga ögon på mig igen.

"Ha..an verkade bry sig... ehum, om henne. Jag tror, herre... jag tror att han vill...stanna..Herre..." Jag kröp ihop inför ännu ett slag..som inte kom. Cronos log faktiskt.

"Flicka lilla, om din gissning är rätt, har vi vunnit." Skrattade han och lyfte upp min kropp på fötter genom att bara dra mig i axeln. Mina läppar formades till ett lätt, förvånat O sekunden innan han släppte mig.

"Loki!" ropade Cronos ut i det kalla tomrummet bakom sig. Solen kikade försiktigt över horisonten in mellan de mossbeklädda pelarna runt oss.

Stjärnorna blinkade matt mot den rosaskimmrande himlen. Mitt hjärta önskade matt att få känna ragnet droppa mot ansiktet.

"Anger..." Min broders röst lät som en matt viskning från skuggorna, förtvivlat sökte blicken tills den fann honom, knappt 10 meter ifrån mig. De mänskliga kläderna hängde i trasor runt honom, det skuggkyssta blodet droppade från hans köttsår. Men viktigast av allt, hans ögon var grönspräckliga. Min broder var döende!

"Loki!" Utbrast jag förkrossat och reste mig för att rusa mot honom. Cronos arm kom i vägen.

"Skuggvandrare" väste han med ett lädervitt finger riktat mot skuggorna bakom min bror. De ondskefulla Kentaurerna från djävulens rike slet sig loss från närmsta mörka vrå, släpade och hasade mot min bror.

Loki såg inte ens ut att se dem, de svart ringarna under hans sneda ögon och den bleka hyn gjorde mig bara ännu mer orolig.

"Loki, skynda dig, du.." började jag med sorg i hjärtat.

"Du har lett dem till din familj förrädare!" Utbrast den silverblonda gestalten vid min sida.

"Du ska inte vila, du ska inte återvända och du skall aldrig se din syster igen. Förrän du återgälldat oss!" Bannade Cronos samtidigt som mina systrar backade mot oss.

"Vad är dina order, Cronos?" Lokis röst var matt, som om någon sandpapprat den alldeles för länge.

"Mord... Du ska mörda din vapenbroder, Ascharoths, kärlek... utan att han någonsin får veta att du låg bakom det." Sade min ledare långsamt, jag stirrade förfärat på honom.

Min blick vändes mot Min broders, band våra celler till varann.

Snälla, Loki. Det är inte rätt! Lokis ansikte mjuknade medan Kentaurerna drog sin närmare med sitt dödliga gift.