Regnet smattrade utanför glasrutan medan jag, Melody utan efternamn, tittade ut på dem gråblå floderna som mönstrade fönsterrutan. Någon utav tjejerna som stigit påwitham skrattade högt i sätet bredvid och en stinkande fotbolls kille några säten bort, tuggade i sig en slafsig macka med rödbetor och ägg och prasslade med gladpack pappret . Det kändes som om jag ville hålla för öronen. Trumhinnorna vibbrerade vi varje litet knyst. Det var nästan olidligt.
Jag såg ut genom tågets smutsiga fönsterruta när mitt spirformade märke blorjade gloda intensivt. Instinktivt lät jag luggen falla ner över ögonen för att skymma det lysande och icke insmältande märket.
Jag tittade ut genom dubbelglaset igen och såg bort mot horisonten i väst där svarta moln började dra in och hörde det avlägsna mullret från åskan. Den pratsamma tjejen i fyr manna sätet bredvid skrek till och kastade sig i famnen på sina storögda kompisar. Jag skakade besviket på huvudet. Att vara rädd för åska. Något jag själv varit lite skakis för, innan... förut... Jag visst bättre nu, mot bättre vetande..
Bestämt tryckte jag ned medkännslan och orden - det kan inte skada dig- Som bara hade gett resultat i irriterade blickar.
Men av någon konstig anledning kändes det lite déjá vu aktigt. Fundersamt rotade min lilla sekreterare -hjärnan- igenom mina grå celler, ungefär som en biblotikarie bläddar igenom olika fack i en låda...så inne i min egen hjärna att den lilla sekriteraren inte han dokumentera att molnen kom attt närmare och plötsligt stod rakt över oss.
Tjejernas tjut väckte henne ur rotandet och föste tillbaka mig till verkligheten. Precis i tid för att se ut igenom fönstret i exakt den sekund som blixten slog ner i vattnet bara någon meter ifrån det lilla tåget som jag just i den sekunden satt placerad i. Som väntat rusade alla tågets fönster plats passagerare upp och sprang runt i panik i den lilla tåg korridoren.
Men jag kunde inte röra mig. Det var som om någon fått för sig att spritsa ut superlim på sätet under mig, stelfrusen genom märg och ben lade jag knappt märke till tågs konduktörens nobla försök till att få ordning på söndags patrasket. Med andra ord. Folk som var på väg hem efter en helg full av fester och onödigt drickande. Dem flesta på tåget var antingen arbetslösa, jobbade som stripp dansare på någon klubb i London eller var det bara förvirrade tonåringar som hade hamnat i fel gäng. En del av min hjärna lade märke till att det bara var jag och killen som lugnt satt kvar i sitt säte.Han satt nästan längst bort i vagnen verkade vara den enda som inte lagd märke till blixten. Utan förvarning blev allt väldigt dimmigt. Precis som den gången vid sjön...
Plötsligt befann jag mig inte i tågsätet längre. Mina fötter sjönk ner i en djup mossa och en rysning for igenom ryggraden när det slog mig; det var Som den där dagen när Jimmy och Justin slog vad om vem som skulle våga gå längst in skogen. Min lilla sekreterare bröp ihop av obehag i sin lilla kontors stol. Det var ngenting hon ville tänka på. Justin hade helt enkelt inte kommit hem. Julia och Maire skyllde på Jimmy när snuten kom och ville ha en förklaring. Eller i alla fall en redogörelse om vad som har hänt.
Det fanns bara ett problem. Vi visste inte. Efter åt hade vi samlats innan Justins expedition som Polisen kallade det. Vi alla konstaterade
- och i alla menar jag: Julia, Maire, Jimmy, Patch, Lollo och jag -
Att vi hade följt efter Jimmy och Justin ut. Men efter att vi passerat dörrtrösklen blev minnet suddigt och svårt att komma åt. Allt hade blivit suddigt. Jag vet att detta låter som en dålig skräckhistoria men det kändes så verkligt... Min sekreterare bläddrade fram en dammig mapp och slängde upp den på katedern framför sig. Jag for huvudstupad in i mappen och tappade fattning om tid och rum.
