Jag saknar dig

533 21 11
                                    

Det är höst igen. Kommer du ihåg vår första höst? Den som också skulle bli vår sista?

Jag hade slutat jobbet för dagen, och eftersom jag visste hur vacker älven var såhär års gick jag förbi den. Kunde jag ha vetat att jag skulle möta dig där hade jag vänt. Men det gjorde jag inte, för jag visste inte. Av en så enkel, men ändå komplicerad anledning.

Det blåste och var lite halvruggit ute, så de flesta hade hållit sig inne.

Sista kurvan innan jag fick se dig sitta där vid cykeln, vet du vad jag tänkte då?

"Tänk att få dela den här stunden med någon."

Du var som en älva, med det blonda håret ruffsigt av vinden och stora, isblå ögon. När du tittade in i mina, mindre remarkabla, ögon visste jag. Du skulle bli min död.

Du skrattade ursäktande och frågade om hjälp. Kedjan på cykeln hade hoppat.

Hmm. För de där ögonen skulle jag kunna hoppa från en klippa.

Och det var så det började, vi blev oskiljaktiga. Du var min värld och jag var din.

Jag vet inte hur länge du var sjuk; om du höll det undan fårn mig. Kanske borde jag ha märkt något innan, tecknen fanns där, men allt jag kunde se var de där isblå ögonen. De log mot mig och var så fyllda av kärlek och tröst att jag aldrig tvivlade när du sa: "Jag mår bra."

Men det gjorde du inte.

Det var i början av november telefonsamtalet kom. Min värld var försvunnen, brutalt bortryckt från mig. Plötsligt var marken under mig borta, och jag föll.

Idag är det tre år sen. Jag sover inte längre utan att se dina ögon. Först var jag rädd, försökte glömma. Men inte längre. Nått har ändrats. Jag har träffat någon; hon är söt, snäll och omtänksam. Ja, lite som du, egentligen. Men jag blir aldrig hel igen, inte utan dig. Du tog med dig en bit av mig när du försvann. Ett sår som aldrig läker, som bara slutar att blöda.

Jag kommer aldrig att älska någon annan som jag älskade dig.

Varje år, på samma dag, hälsar jag på. Varje år tar jag med samma blommor. Dina blommor. Blå vallmo.

De är precis som du: så vackra i sin enkelhet.

Varje gång jag lägger dem framför gravstenen hör jag ditt skratt. Varje gång jag reser mig ser jag dig stå bredvid den och le. Men när jag torkat tårarna är du borta.

Bara att få se och höra dig en gång om året duger för mig.

Varje år står jag vid grinden och blickar bort mot din grav. Jag viskar de ord som lättast kan sammanfatta alla förvirrande känslor som jag känner på en och samma gång:

"Jag saknar dig."

Jag tänker på dagen vi först sågs, och förstår. Jag ångrar inget. För även om du är borta nu, och smärtan aldrig försvinner, så hade jag dig. Vi hade varandra.

Jag saknar digDär berättelser lever. Upptäck nu